Rubriken skulle också kunna lyda: är det problemet som är problemet, eller är det mitt sätt att se på problemet som är problemet?

Hur kan det komma sig att det finns människor som är bittra och sorgsna sin sista period i livet?

Hur kan det komma sig att det finns människor som är glada och strålar av lycka de sin sista period i livet?

När jag möter såväl massageklienter som coachingklienter så inleder jag ofta med att fråga om de har något problem?
Ofta får jag då som svar ett problem som de vill ha hjälp med att lösa. Om det är massage så utformar jag en behandling utefter deras beskrivna symptom och det jag finner när jag undersöker dem. Målet med behandlingen är att problemet skall vara mindre efteråt och det kan rent av vara löst. Dock sällan permanent. Så jag ger också tips på vad de själva kan göra för att motverka problemet.
Det finns också de människor som uttrycker att de inte har något problem med sin kropp. Bland dem så finns det de som inte har någon värk eller stelhet de störs av, det är väldigt vanligt. Det finns också de som har en god rörlighet och smidighet i muskler och bindväv och begränsningar saknas. Det är ovanligt och förekommer främst bland yngre.
När det gäller coaching-klienter så ställer jag en del frågor kring deras problem för att vrida och vända på det lite och för att öppna upp problemet. Min erfarenhet är att det sällan är problemet som är problemet utan att orsaken är något annat. Det är förresten oftast så med värk i kroppen också verkar det som.
När det gäller problem av mer mental karaktär så hjälper jag inte någon att lösa själva problemet utan mer problemet de har med problemet.
Vad är det största problemet man kan ha?
Är inte det att veta att man kommer att dö?
Finns det något problem som kan vara större än det?
Vad spelar egentligen någon roll om jag vet att jag skall dö inom kort?
I Sverige så äter en miljon människor antidepressiva mediciner, det är mer än 10 procent av befolkningen.
Är det ett problem?