När jag sätter mig i baksätet i mitt liv och bara åker med så hamnar jag inte där jag vill. Resan blir ibland skumpig och obekväm och ibland undrar jag vem som inte lagat stötdämparna. Det borde någon göra. 
Varför känns det inte bra?
Varför trivs jag inte?
Varför är det så ofräscht i baksätet på min bil?
Jag skulle ju då kunna kliva ur, fast det gör jag inte. Istället sitter jag kvar, med samma frågeställningar i huvudet och blir allt mer irriterad. Efter att ha rest en bit, kanske några dagar, månader, år, så är jag rätt bitter. Då vill jag fan inte kliva ur. Jag skall sitta här. Det är synd om mig och det är andras fel. Inget är som det ska och det är andras fel. Jag har inget med detta att göra. Blanda inte in mig i mina problem. Blanda inte in mig i att min bil inte blivit servad eller att min kropp inte mår bra. Detta beror inte på mig.
Eller?
Har det någon gång låtit något åt det här hållet i ditt huvud?
Vad har du gjort då?
Har du trängt dig fram och knuffat undan föraren och tagit ett stadigt tag i ratten?
Eller har du suttit kvar och gnällt?
Har du klivit ur bilen i farten?
Har bilen kört i diket så att du har slungats ut?
Det sistnämnda är inte så trevligt men jag tror att ofta låter vi det komma så långt innan vi verkligen gör något åt saken.
När jag studerar och lär mig mer om människans utveckling och hur livet på jorden utvecklats och de teorier som finns om andra liv och världar så får jag en mycket stark övertygelse.
Vi människor är skapare.
Vi är inte offer.
Vi är utvecklade för att skapa.
Teorier talar om att vi är släkt med schimpanser och skiljde oss från dem för sex miljoner år sedan. Andra teorier säger att det finns för mycket sprickor i teorierna om att vi är släkt med apor. Det är väldigt mycket vi inte vet med säkerhet om vår bakgrund och hur vi hamnade där vi är idag. Människan och hennes liv utvecklas i en rasande takt och utvecklingens hastighet ökar. Det är som att vi springer ifrån oss själva men då liksom lossnar skalet på oss och det är bara det som fortsätter framåt. Vårt inre, själ, känsloliv, det vi är och upplever, hinner inte riktigt med. Det hamnar på efterkälken. Då är det lätt att bli ett offer. För att jag sprungit ifrån mig själv.
Ibland är det bättre att åka häst än att åka snabbtåg på livets resa.
Det är inte nödvändigtvis målet som är viktigast.
Det är inte nödvändigtvis svaret som är viktigast.
Det viktiga är att resa, att våga, att våga fråga. Att vara i frågan och ställa frågor. Att ta sig tid att lyssna på svaret. Att uppleva svaret. Men så fort det är gjort så är det frågan som är viktigast igen.
Vad vill jag skapa idag?
För vad vill jag vara offer idag?

Johan Arnkil
Mental Coach – Föreläsare – Författare
www.johanarnkil.com