Det var en gång…

på ett annat sätt.

Det var en gång en prinsessa i nöd.
Hennes rop på hjälp uppmärksammades av en fristående riddare på strövtåg. Det var en riddare utan arme som levde ett liv i frihet och följde sin egen väg.
Hans liv tillhörde inte någon kung. Han var sin egen kung och hans rustning, lans och svärd löd endast honom.
Men hans mission var att rädda och hjälpa de i nöd. Han kom ridandes på en kulle i solnedgången. Solen speglade sig i hans rustning som blänkte i dagens sista strålar. På prinsessans avlägsna rop reagerade han blixtsnabbt. Det väckte honom ur tankarnas dvala som hästens gungande försatt honom i. Han kommenderade sin vita springare i galopp mot de avlägsna skriken. På ett stort grönt fält fann henne i fara och förtvivlan. Omgiven av fiender skrek hon på hjälp och han ryckte upp henne ur nöden. Han satte henne på sin vita springare och med den kraftiga skölden skyddade han henne. Med sitt vassa svärd försvarade han henne. Med sin spetsiga lans bröt han väg för henne ut till räddning.

De red och red natten lång. Till slut behövde hästen vila och de slog sig ned. Han lyfte ned henne och höll henne ömt i sin famn. Han såg hennes vackra ansikte med kärlek och hon föll för honom när deras blickar möttes. Hennes räddning, hennes riddare. Det var han som hon letat efter och som skulle vara henne trogen. Han skulle göra allt för henne. Hon litade till det och öppnade sig för honom. Innanför rustningen smalt han som isen en varm sommardag. Hon förtrollade honom. Hon blev hans allt.

De slog sig ned i skogen och levde av det naturen gav. De levde i frihet och hade varandra.

Men en riddare är en riddare. En riddare bär rustning. Han bär svärd och sköld. Det är tung utrustning att bära som gör honom trött och tung. Deras kärlek var djup och gränslös men det hon längtade efter mannen bakom rustningen. Hon var oändligt tacksam för riddaren som räddat henne men det var mannen hon ville möta och leva med. Hon påtalade det för honom och han lyssnade. Han förstod att hon hon menade allvar och kände att det var tungt att röra sig. Det var tydligt för honom att han bar på något som han inte behövde längre. Men han kunde inte se vad det var. Han såg inte sin rustning. Han hade burit den sedan barnsben och den hade blivit en del av honom.

Förtvivlat bad hon honom att ta av sig rustningen. Han lyssnade och hörde hennes bön. Han ville inget hellre än att välkomna hennes önskan men han såg inte hur. Till slut orkade hon inte längre. Till slut bar inte hennes kärlek hela vägen. Mannen som varit riddare hela sitt liv hade glömt bort att han var född som man. I den glömskan hade han förlorat sig själv. Det gjorde att han även förlorade henne. Hon valde till slut att gå. När hon berättade det för honom och han till slut insåg att hon menade allvar så brast det för honom. Han frågade sig vem han var. Han såg på sig själv och försökte följa henne. Plötsligt, och äntligen – såg han sin rustning. Han hade burit den så länge. Den hade blivit en del av honom.
En gång i tiden behövde han den. Men sedan länge tjänade den honom inte. Visst var den praktisk i nöd ibland. Men mannen bakom rustningen var starkare än den. När hon lämnade honom och han försökte röra sig så brast den i sina fogar. Den blanka, skimrande rustningen slamrade och skrällde när den hängde i delar kring honom. När han rörde sig skavde det. Men ju mer han rörde sig desto mer föll den också sönder.

– Vem är jag utan rustning, frågade han sig. Han ville så gärna veta men vågade knappt fråga. På sin väg bort såg prinsessan honom bryta sönder. Han stod där i sin förtvivlan, halvnaken på knä. Hon stod kvar – berörd med tårar i ögonen medan han stapplande tog han sig fram till henne.

– Kan du hjälpa mig, frågade han. Hon avlastade honom de delar han  inte såg och plockade bort de som skavde. Han kände sig naken och rädd men också tacksam. Tacksam för att äntligen känna sig lättare och friare. En känsla han längtat så efter men inte förstått hur.

Detta kom till mig idag när jag läste i boken “Rädd att falla”, som handlar om forskning på manlighet, och reflekterade över mina egna erfarenheter. Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör. Människans försök att förstå sig själv och andra är inte alltid framgångsrika. När vi tar beslut utan förståelse och insikt så går vi vilse. I grund och botten handlar det om att vi inte ägnar fokus åt att upptäcka vem vi är. Vem är det som ser ut genom våra egna ögon? Varför vi är här?
Från början hade vi nog bättre koll på det än vi har idag. Idag har vi mer kunskap men den är inte så mycket värd utan den visdom vi är sprungna ur.
Att leva livet fullt ut början med att lära känna sig själv.

Johan Arnkil
Coach – Föreläsare – Författare

www.johanarnkil.com