I tisdags var jag vid havet och reflekterade:

Sitter här på en klippa utanför Kullavik strax söder om Göteborg och blickar ut över det stilla havet och en klarblå himmel. Det blåser kanske 2 sekundmeter och havet är  rofyllt. Jag känner att jag blir påverkad av stillheten och lugnet, det känns som att komma hem. Men inte bara det, jag brukar kalla mig Havet som nicknamn på sociala medier ibland. Havet är inte bara mitt hem, det är en del av mig – ett med mig. Det är oerhört värdefullt att få vara här och det känns som att jag inte kan vara utan och inte kan leva utan det. Att bara sitta här och titta på havet som är så stort och och för mig också lite läskigt och skrämmande. För det är så oerhört mäktigt. Jag har varit vid havet när det blåser orkan och går meter höga vågor där det nu bara är krusningar. Jag har seglat till Väderöarna veckan efter att det var 8 meter höga vågor där. När jag var där var det 1 meter höga vågor. Det räckte för mig.

Solen värmer mitt ansikte, kanadagässen som bor här skriker – de vill inte ha oväntat besök . De brukar inte nog inte få besök så här en tisdag i april, särskilt inte av någon som paddlar luftkajak.

Tacksam för att jag får uppleva detta.
Johan