Om jag måste veta. Om jag måste vara duktig. Om jag måste ha rätt. Då
är det lätt att jag spänner mig, för då kan jag faktiskt ha fel, och jag vill
inte ha fel. Nyfikenhet och ödmjukhet är värdefulla nycklar på livets väg,
upplever jag.
När jag säger att jag vet något, att jag är säker på något, att ”detta är ett
faktum”, verkar det som om jag stänger frågelådan och stänger mitt medvetande.
Frågor öppnar mitt medvetande, och det är viktigt att fråga. Barn
ställer många frågor och ställer dem från oväntade håll. Genom öppna
frågor får jag kontakt med medvetandet, inte det jag har utan det jag är.
Liv och medvetande, är det jag är. När jag ställer frågor, så kan de ge svar.
Men frågorna måste vara öppna och helt utan förväntan på svaret.
I det okända, det läskiga, det stora och fantastiska finns ofta svaret. Allting
finns där.
Kopernikus upptäckte att jorden inte var centrum för universum, men
han sa inget, eftersom man inte fick säga det utan risk för hälsan. Han lär
ha varit övertygad om detta i över 30 år, utan att säga något. Men sedan
blev han övertalad av den unga matematikern Rehticus att publicera sin
upptäckt. Källan till Kopernikus idéer fanns att hitta flera tusen år tillbaka
i tiden, så han var inte först, men makter som hävdade annat var starka.
Hans bok trycktes men precis när den kom ut, dog han i sviterna av att
slaganfall. Så en karta med en sol och planeter som kretsar kring den, är
en del av arvet han lämnade efter sig. Allt fler astronomer anslöt sig till
den världsbilden, och år 1616 förbjöd kyrkan boken, eftersom den stred
mot kyrkans världsbild. Den förblev förbjuden fram till år 1835.
Att ha rätt eller fel var väldigt viktigt. Det fanns saker man inte fick ifrågasätta.
Men om man inte får fråga så kan man inte förstå. Hur ska ett barn
kunna förstå världen om det inte får fråga? Det är viktigt att våga fråga
för att kunna förstå.