Idag har jag varit på begravning.

Min farbror gick bort i maj.

Det var underligt att gå på begravning nu i Corona-tider. Så nära varandra man kommer men ändå inte nära. Jag undrar hur detta kommer att påverka hur vi möts fysiskt framöver. Om rädslan för kroppskontakt kommer att ligga kvar. På något sätt tror jag att det kommer att bli ett minne men frågan är om rädslan eller längtan kommer att vinna.

Min farbror var den sista i släktingen i den generationen. Jag tillhör nästa. Generationer rör sig genom tiden som vågor. En våg dyker ner och bereder plats för en ny. En oändlig ström av vågor genom livet.

Ingen början.

Inget slut.

Bara en rörelse. En oändlig rörelse. Som en evighetsmaskin.

Livet har ingen början och inget slut. Det tar sig bara olika former. När en form dör så föds en annan. När jag lever tron att jag är formen livet gestaltar sig i så gör det ont när formen ändrar form.

Men livet fortsätter ändå.