Hösten 1990 så mådde jag piss, rent ut sagt. Min bästa vän hade avlidit hastigt den 25 augusti.

Sista gången vi sågs var fredagskvällen den 3 augusti. Sedan uppstod ett missförstånd och vi hade inte kontakt på två veckor.

Då kände jag att jag inte ville mista honom som vän så jag lade min stolthet åt sidan och ringde.

Det blev tydligt att vi fortfarande var vänner och bestämde oss för att ses den 27 augusti.

Så blev det inte.

Söndagen den 27 augusti ringde jag honom på förmiddagen men ingen svarade. Jag tyckte det var väldigt konstigt, någon borde ju vara hemma i alla fall. Jag var ensam hemma och väntade på att han skulle höra av sig.

Plötsligt vid 13 – tiden så ringde telefonen. Jag kände direkt på mig – det är Sven.

Men det var det inte. Först kände jag inte igen rösten, men det var Svens faster Ewy – som varit barnvakt åt oss båda när Svens föräldrar arbetade.

Hon frågade om jag hade någon mer hemma hos mig. Det hade jag inte. Sedan berättade hon – att Sven var död.

Såna här saker kommer många av oss att vara med om. Att något som är oss kärt plötsligt försvinner. Att någon som står oss nära – inte finns längre.

Det är lätt att ta saker för givet. Det är lätt att glömma, även det som är värdefullt.

Jag har också gjort det och risken finns då – att det försvinner.

På fredagen efter att Sven dött så tog jag ett avgörande beslut.

Jag beslöt mig för att nu räcker det. Jag beslöt mig för att avsluta mitt liv.

Jag var färdig. Jag ville inte mer – orkade inte mer. Mobbning, sjukdomar ensamhet och livets skeenden hade blivit mer än jag kunde hantera. Som så många av oss hade jag inte verktygen att möta det som hände – innan det faktiskt hände. Utan fick lära mig långt senare.

Två veckor senare kom kvällen som jag avsåg skulle bli min sista, men så blev det inte. Vad som hände exakt minns jag inte. Jag har en minneslucka på några dagar efter att jag gått och lagt mig den kvällen. Men på torsdagen efteråt vaknade jag upp på sjukhus och var övervakad av min familj och sköterskor. Jag har en sjukdom som heter Hydrocephalus (Vattenskalle) och hade blivit akut sjuk på måndagskvällen. Om det hade något att göra med de mediciner jag tog på lördagen vet jag inte. Eftersom jag kände mig helt ensam i detta så pratade jag inte med någon om det – inte ens de som satt bredvid mig. Det skulle dröja 10 år innan jag berättade detta för någon.

När jag började återfå medvetandet och förstå var jag var så insåg jag att allt jag velat fly från, fanns kvar. Jag påmindes också om att jag verkligen inte kunde se något ljus i tunneln – alls. Det var totalt svart! Men jag insåg att också att vägen ut var värre än jag väntat. De två veckorna som passerat efter att jag bestämt mig, och själva genomförandet – skulle jag aldrig orka göra om igen. Hur dåligt jag än mådde.

Jag insåg att eftersom varken framtid eller dåtid var något jag orkade med så behövde jag fokusera på nu.

Jag ställde mig frågan :

“Vad kan jag uppskatta just nu?”

En fråga som tog mig framåt och uppåt. Upp ur det hål jag befann mig i och som jag då, helt omedvetet, till stor del skapat själv. Men det hade jag verkligen ingen aning om – för jag var ju ett offer.

Så sent som igår såg jag en föreläsning om Dramatriangeln (Förövare – Hjälpare – Offer).

Först fattade jag ingenting och tänkte att det är inget för mig. Men vis erfarenhet vet jag att när jag tänker så, finns det något jag inte förstått. Något jag missat. Något att upptäcka.

Så jag gav det lite mer tid och plötsligt slog det mig – jag har fortfarande lätt för att agera offer.

Shit, jag som trodde jag lärt mig! Jag som trodde jag var färdig!

Jag som slutade “skala löken” för några år sedan för att jag var “klar”.

Talade med en kompis om detta ämne igår. “Det finns alltid ett skal kvar”, sa han. Och så tycks det. Det yttre skiktet blir ett hårdare skal med tiden och därför behöver jag fortsätta skala. Om jag vill komma närmare kärnan. Om jag vill fortsätta vara sårbar. Om jag vill vara levande. Att våga visa sig sårbar är inte svaghet men det kan kännas så när det är min egen.

Ser jag någon annan visa sin sårbarhet så ser jag styrka – alltid.

Frågan :

“Vad kan jag uppskatta nu?” leder mot lycka.

Den tar mig till nuet och hjälper mig att se det jag faktiskt har.

Och även det jag är, och andra är.

Lycka är inte något som händer av sig självt, så mycket som det är något vi skapar.

Lycka är en färdighet som går att träna och i varje stund har jag möjlighet att göra just det.

I varje stund skapar jag min egen verklighet.

Vare sig jag är medveten om det eller inte.