Nyligen läste jag i en tidning där människor som nått en position inom direktförsäljningsbranschen fick berätta lite om sin resa. De presenterades med namn, ålder och en titel. Deras titel var deras yrke utanför direktförsäljningsbranschen.
När vi presenterar oss för andra så använder vi ofta vårat yrke.
I Göteborg mellan Nordstan och Centralstationen så hänger det stora skyltar där det sitter post it-lappar som barn har skrivit. På lapparna står det olika yrken och rubriken lyder: ”Detta är vad framtidens Göteborgare drömmer om.” 
Om detta verkligen är vad barn drömmer om ifrågasatte jag. Så frågade en lärare om råd. Hon svarade att när barn tänker på framtiden så tänker de på vad de ska bli, och då tänker de på ett yrke. Det handlar om identitet.
Vem vill jag bli?
När jag gick i skolan, på högstadiet och gymnasiet, så drömde jag om att bli civilingenjör inom data. Min dröm var att gå på Chalmers och sedan jobba som chef på ett stort företag. Kanske var det inspirerat av min far. Troligen är det så att hans karriär i speditionsbranschen inspirerat mig. 
Till ryggen på min skolpärm i skolan gjorde jag en liten lapp med mitt namn, titel och namnet på det framtida företaget. Det verkar som det var grundat av mig för namnet bar min prägel; CAT Computer Systems LTD.
Det verkar som att jag sökte en identitet att jag ville bli något och att detta något var ett yrke. Det verkar som att vi människor ägnar oss mycket åt detta. Särskilt när vi är unga men med åldern verkar det avta för en del. 
Jag generaliserar en del nu en detta tycks mycket vanligt.
Varför är det så viktigt med en identitet?
Varför är det så viktigt att vara någon?
Vad har mitt yrke att göra med vem jag är?
Hur har det blivit så?
Jag har hört en historia om ett tempel en gång i tiden dit människor åkte för att få visdomsord. De kunde komma långväga ifrån för att få budskap från ett orakel i templet. Men kanske var det viktigaste budskap de kunde få, och en pekare mot det de egentligen sökte, en textrad som fanns utanför templet. Närmare bestämt ovanför porten till templet.
Känn dig själv
Kan det vara så att i sökandet efter vem vi är så missar vi det allra viktigaste. Det vi verkligen är. Det vi egentligen är. 
Så fort jag försöker sätta namn på mig, beskriva mig, eller identifiera mig så går jag in i min tankevärld med ambitionen att beskriva den fysiska värld jag upplever. Den jag verkligen är finns inte där, inte i någon av de världarna. 
Den jag verkligen är finns i energivärlden. Det jag är kan jag inte se, inte ta på och inte beskriva. Det ryms inte i ord. Kanske känner jag det och kanske är det mitt jag i energivärlden som min tankevärld förgäves försöker förstå. Men det går inte.
Precis som jag inte kan sätta ord på känslan av djup kärlek till någon jag älskar. Precis som jag inte kan sätta ord på känslan av att livet finns inom mig, så kan jag inte sätta ord på vem jag är.
Jag kan komma nära det. Men upplevelsen är bortom ord. Jag har i tidigare texter provat att sätta ord på livet och jag kommer inte mycket närmare än mellanrummet mellan mina andetag och den stillheten som jag upplever där. När jag förlorar kontakt med stillheten i mig så börjar jag söka efter mig någon annanstans. Jag börjar prata med folk, surfa på internet, se på tv, lyssna på poddar och böcker. Jag går kurser i personlig utveckling, söker uppskattning, söker bekräftelse med mera, med mera.
Det har hänt att jag kallats sökare och jag blev triggad av det.
”Vadå, jag söker inte.” tänkte jag. Men jo, så är det nog. 
Gör vi inte alla det?
Just nu sitter jag i en jaktstuga en liten promenad från vårt hem i Fjärås och blickar ut över skogen. När jag sitter här så känns det som jag inte söker något. Det känns som jag landar i något. Som att jag blir ett med något. Det känns som att jag blir hållen. Det känns som jag blir ett med allt och som att jag blir påfylld.
Detta tror jag är väldigt viktigt. Inte bara för mig utan för oss människor. Idag finns det studier som pekar på att vi mår bra av att vara i naturen. Inte så konstigt egentligen. 
Det konstiga är snarare att någon kom på att det skulle studeras. Det är nästan komiskt. Eller är det tragiskt?
Forskning pekar på att vi levt som jägare och samlare i 190 000 år och för 10 000 år sedan så började en del människor lämna det sättet att leva på och istället slå sig ner och bruka jorden. Lasse Berg skriver mycket om denna utveckling i boken Gryning över Kalahari. 
Det verkar som att alla människor utanför Afrika härstammar från 3000 individer som sökte ny mark och lämnade kontinenten.
Det är ganska lustigt med tanke på den rasism som finns i världen idag. Vi människor gör skillnad på varandra och gynnar och missgynnar varandra beroende på olika social ställning, utseende, utbildning, kön, med mera.
Vem är jag egentligen?
Vem är jag när ingen ser mig? 
När ingen hör mig? 
När ingen känner till mig?
Vem är jag när jag inte tänker?
Läskigt.
Ja, det är den jag är. 
Så stor är jag att det inte ryms i ord. Så stor att jag inte ryms i tankar.
Går det att se mig fullt ut?
Går det att känna mig fullt ut?
När jag coachar människor så slås jag av det förminskande som vi utsätter oss för och hur vi begränsar oss.
När någon försöker göra sig större blir ett ego, ett uppblåst sådant. En identitet att gömma sig bakom. Något man vill vara.
Men det jag är behöver varken blåsas upp eller gömmas. 
Det bara är. Jag bara är. 
Precis som skogen bara är. Träden bara är. Blåbären bara är. Ekorren bara är. Så är jag.