För 100 år sedan så var medellivslängden bland människor 35 år, idag är den 70 år. Bland våra förfäder så nådde bara hälften av barnen nådde 10 års ålder och de vanligaste dödsorsakerna var sjukdom, infektioner, svält och dråp. För inte så längesedan när man tog foton på barnen så tog man även foton på de döda syskonen.
Vi människor har de senaste hundra åren lärt oss att döda varandra på nya sätt men också blivit fantastiska på att hjälpa varandra att överleva. Det innebär att vi på sikt skulle kunna påverka evolutionen eftersom den sållat bort egenskaper som inte gynnade överlevnad. Hur det kommer att påverka människan i framtiden återstår att se. Men vi utvecklar också förmågan att manipulera med gener och som utvecklingen ser ut så är troligen den stora frågan i framtiden inte vad vi kan påverka i vår utveckling, utan om vi ska.
Jag ser på våra katter att de är i stort behov av oss för att må bra. De är verkligen glada och nöjda katter nu och det är tack vare att de hade en fantastisk mamma och den miljön och omsorgen de får av oss.
Människor och katter har likheter. Vi människor behöver också leka, busa, äta, mysa, kramas och sova. Vi behöver ha tillgång till föda och till varandra och vi behöver känna trygghet.
Om vi inte får detta så kommer vår hjärna tolka det som att vår överlevnad är hotad och stress-systemet aktiveras. För vår hjärna tycks det inte så viktigt egentligen om vi har snabbare bil, högre lön, större hus, en bättre titel på jobbet och allt annat vi eftersträvar för att uppleva mer lycka. Det tycks mest göda vårt ego. Vi kan få en dopamin-kick som går över och så behöver vi en till och söker en ännu häftigare upplevelse.
När vi får våra grundläggande behov tillfredsställda, precis som våra katter, så känner vi balans, harmoni och mår bra. 
Det tycks vara så att må bra är viktigare än att vara lycklig. Kan det vara möjligt?