Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Hur vet man att man vet?

Hur vet man att man vet?

Jag har litat på och haft förtroende för människor flera gånger som inte lett till det jag önskade eller de förmedlade. Det har påverkat min tillit både till andra och till mig själv. Men jag kan också se att det blir som det ska och att jag får lärdomar.

Hur vet vi vem vi kan lita på? Hur vet vi något överhuvudtaget?

Det HÄR är ett intressant ämne tycker jag och som jag går igång rejält på. Min upplevelse är att det finns ett vetande, en intelligens – som är universiell. Det finns något i bakgrunden som pågår och när jag stillar mig så kommer jag i kontakt med det och plötsligt kan jag veta något mitt mentala jag inte tror på.
Till exempel igår skulle jag på yoga kl 14. På förmiddagen bytte jag däck och hann precis bli klar så att jag hann rusa till yogan. Det är 2 mil att köra dit och när jag skulle åka så kändes det som att det vore bra att jag kollade mailen innan jag åkte. Men jag tänkte att det nog inte behövs. Vad som kom var tanke och känsla här är jag inte helt säker på men såhär upplevde jag det.
När jag åkt så fick min sambo känslan av att yogan var inställd. När jag kom fram så upptäckte jag att den var det. När jag skulle åka så kände jag inte riktigt för det trots att jag sett fram emot det i 2 veckor.

Sånt här händer mig ofta och jag är inte ensam har jag förstått. Min bok Striptease innehåller många såna berättelser som är mer dramatiska.
Mitt mentala vetande om världen handlar mer om mig än om världen. Som Björn Natthiko Lindeblad diskret skrivit på utsidorna av sin bok “Jag kan ha fel”
“Världen är inte som den är.
Den är som du är.”

För att verkligen se och höra världen behöver vi vara stilla och tysta. När vi förlorar kontakten med stillheten och tystnaden inom oss så förlorar vi oss i världen. Det är en mycket obehaglig upplevelse. Men den går att dränka i tv, sociala medier, godis, alkohol, sex, droger, prylar etc
När vi ger bort allt vi har och äger och avsäger oss begär så kan vi få en glimt av världen. Sedan kan vi uppskatta världen för det den är. För det är en fantastisk värld vi lever i och ett otroligt bra land vi bor i. Att 10 procent av befolkningen på 10 milj människor äter medicin för att de mår dåligt är ologiskt. Att 80 procent inte är engagerade på jobbet är vansinne.
Corona vänder upp och ner på allt, det behövs. Men det kan göra ont. Det behöver göra ont för att vi skall göra förändring.

När vi möter andra så är det vi ser en spegelbild av oss själva sägs det. Om vi tror gott om andra så kanske det är för att vi ser det goda i andra eller applicerar det goda vi ser i oss själva på andra. Hur som…det tyder på ett gott perspektiv, även om det kan te sig skadligt ibland.

“Om någon tar din rock. Ge honom också din tröja.”
Det finns en poäng i det. Samtidigt som man inte skall låta sig bli överkörd. Integritet är viktigt. Här upplever jag att vetandet kommer in igen. Inte det mentala för det jag beskrev nu kan jag inte ens förstå själv.
Hur vet man när man skall vända andra kinden till och hur vet man när man skall säga ifrån?

Oh, vad spännande frågor.
Önskar dig en fin vecka! 🌟❤️

 

Johan Arnkil

www.johanarnkil.com

På väg mot nya mål

På väg mot nya mål
💫 I dessa tider upplever jag att kreativiteten sätts på prov.
Det säljs färre böcker, mässor är inställda och föreläsningar funkar mindre bra.

🤔 Jag frågade mig vad jag tycker om att uppleva och vad jag behöver.

Svaret blev: mer tid för reflektion, inkomster på ett lättare sätt, möta nya människor och se nya miljöer.

❓Men hur tusan åstadkommer man det i dessa tider?

🌟 När jag släppte mina tankar på hur det skulle se ut, så hamnade jag i en lastbil i Falkenberg.
Målet är nu att jag i mars skall behärska att köra lastbil med släp, ett ekipage som kan väga över 70 ton.

😁 Nyligen tog jag ett viktigt steg på vägen när sju veckors studier på heltid avslutades med godkänt prov i C-teori.

Det är brist chaufförer och genom att erbjuda mina tjänster når jag mina mål i tid, pengar och energi. Jag skapar utrymme i min verksamhet och kan fortsätta med det jag brinner för även när det “brinner i knutarna”.

Ibland behöver man tänka om för att tänka rätt – och på vägen dit, inte tänka alls en stund.

💬 “Again, you can’t connect the dots looking forward; you can only connect them looking backward. So you have to trust that the dots will somehow connect in your future. You have to trust in something — your gut, destiny, life, karma, whatever.”
/Steve Jobs

En kvinna i männens värld

En kvinna i männens värld

Att se nya perspektiv är uppfriskande och ibland nödvändigt för framgång, eller rent av överlevnad.

Någon som verkligen gjort en resa i detta och vänt ut och in på sig själv är Caroline Farberger.

Att det är så stora skillnader på att leva som man eller kvinna anade jag inte.
Ändå är det ett ämne jag intresserar mig för och har skrivit en del om eget utforskande.

Tack Alexander och Caroline för denna intervju som bidrar till ökat medvetande.

Caroline Farberger i Framgångspodden

 

Johan Arnkil
Mental coach – Föreläsare – Författare
www.johanarnkil.com

Är du lycklig?

När kände du lycka senast?

Det är en vågad fråga tycker jag och kan uppfattas som jobbig, obekväm och rent av oförskämd.

För en annan kan svaret känns lätt och komma snabbt.

Jag tror inte att lycka är ett tillstånd att ständigt sträva efter precis som jag lärt mig att perfektion inte är det. Ändå kan jag se att jag ofta lockas av vägar mot lycka precis som jag lockas av att uppnå det perfekta.

Det blir som trampa gasen i botten när det är halt väglag. Jag tappat kontrollen och kan hamna varsomhelst.

T I M E – en stund med sig själv

Sedan en längre tid har meditation varit en del av mitt liv. Det började med mental träning på 90-talet och i början av 2000-talet med mindfulness. All eftersom har jag lärt mig fler sätt att meditera och när jag jobbade heltid som massör talade jag ofta om detta med klienter. Många jag mötte uttryckte att det kände sig stressade och jag frågade hur det var med egen tid. Ofta var det rätt ont om den. Det är lätt att glömma bort sig själv. Det är lätt att prioritera bort sig själv. Så har även jag gjort många, många gånger. För jag har tyckt att det fanns något viktigare än mig. Att någon annan var viktigare eller att något som skulle göras var viktigare än att bara vara med mig själv och göra sånt jag vet att jag mår bra av.

Men det fungerar inte.

Även om det är lätt att lämna sig själv så är det inte hållbart.

Något år efter att jag började med mental träning så började jag också med fysisk träning och har fortsatt med det. När jag efter några månader mental träning märkte effekterna av den så började jag lära mig mer om hur vi fungerar. Jag hämtade inspiration från författare, föreläsare och idrottare. Häromdagen lyssnade jag på Jay Shetty i Framgångspodden. Han var okänd för mig men har över 30 miljoner följare och förmedlade väldigt mycket bra information under intervjun. Väldigt koncist och konkret – det gillar jag.

Han berättade om sin senaste bok How to think like a monk (vilken han själv varit i 3 år) och jag kände igen mig mycket i hans tankegångar. Något han gjorde väldigt snyggt är att sammanfatta det jag beskrivit med akronymen TIME  – Thankfulness, Inspiration, Meditation, Exercise.

Att ge detta till sig själv varje dag är mycket värdefullt.

 

Endast ett andetag del 2

När min arbetsdag är slut så kommer jag hem. Hem till min sambo. Då har jag gett till så många under dagen att jag behöver ge till mig själv. Jag har dessutom på tåget hem lagt energi på projektet som snart skall vara klart. Efteråt så är jag slut och helt tom.
Min sambo vill mötas men jag orkar knappt. Först i mitt fokus är vila.
Men jag behöver min älskade. Jag behöver mötas. Det är i våra möten som jag finner den djupaste vilan. Vi umgås men det är inte tillräckligt i det tillstånd jag då är.
Det händer lätt att vi ser på tv tillsammans. Se på Tv har jag knappt gjort på flera år och dess hypnotiserande effekt blir väldigt tydlig. Tack för reklamen som gör mig så trött på den att jag till slut väljer bort den. 
Väljer bort den för närvaro, för samvaro. För vila och för sömn. På morgonen verkar det som att jag är öppnare och närmare mig själv. Mer redo att mötas igen.
Plötsligt imorse påmindes jag om Mia Lehndals kurs i tantra och de synnerligen enkla yogaövningar vi gjorde där. Vi låg ner och andades och tippade bäckenet framåt och bakåt i takt med andningen.
Hennes yoga hade jag stött på några gånger men inte fattat den innan. Min hjärna hade skrikit: ”Tråkiiigt!”. Men senaste gången på hennes kurs så hände något.
Att röra sig från ställning till ställning har gjort att jag inte känt att jag hunnit med mig själv. Även när Mia sagt att man ska följa sitt egna tempo så jag har följt andras., precis som när jag provat andra former av yoga. 
I Yinyoga däremot så fann jag en stillhet som fångade mig. Ett tempo som gjorde att jag hann med. Det blev möte med mig själv som jag saknat i annan yoga och även meditation. 
När Mia på kursen sade att det var helt ok att bara ligga kvar och andas och röra på bäckenet så fann jag något jag kunde ta in. En stillsam repeterande rörelse som var tillräckligt mycket rörelse för att min hjärna skulle få något att fokusera på. Men tillräckligt stillsam för att det inte skulle trigga något görande. Det uppstod ett varande i mig. Ett stillsamt varande i vilket jag kunde mötas. Detta varande tog jag med mig hem från kursen till mötet med min älskade. Hennes uppskattning blev mycket tydlig.
Men precis som det lätt blir efter en kurs så kommer vardagen ikapp. Min närvaro sinade och fokuset riktades om.
Imorse när jag vaknade och reflekterade så påmindes jag plötsligt denna enkla rörelse. Den rörelse som under Mias guidning tog mig in i varandet med mig själv. Jag började imorse utforska rörelsen på egen hand medan min älskade sov. Genast fann jag det behagliga varandet igen. Det var som att vara tillbaks på kurs. Jag som trodde att jag var så långt borta. 
Jag trodde att jag tappat bort mig själv. 
Jag trodde att vardagen fångat mig i sitt grepp.

Men jag bröt mig ur greppet. 
Det var så enkelt. Så mycket enklare än jag anade. 
Det enda som krävdes var ett andetag och en rörelse. Ett medvetet andetag och en enkel medveten rörelse.
Medveten närvaro är aldrig längre än ett andetag bort.
Och så kunde vi mötas. Mötas igen som vi inte gjort på ett tag. Det var så fint. Det var så skönt.
Tänk så enkelt livet egentligen är, när jag är närvarande i det.

Endast ett andetag del 1

Det har varit en intensiv period ett tag med ett pågående projekt som tycks ha tagit större delen av min tid och energi. I början märkte jag av det men sedan blev det en vana. Att ha fullt upp blev standard och jag lade ibland märke till att jag prioriterade mig själv och min egen tid. Efter att ha bott själv i 20 år så är det naturligt för mig att göra så. Men sedan 1 år och sex månader så är jag sambo. När jag lade märke till att jag inte bidrog hemma som jag ville så kände jag en skam. En skam över att inte vara mer delaktig i hemmet än jag var. Det blev tydligt för mig att jag ville bidra mer. Att jag ville mer i livet än jag just då klarade av. Efter alla de samtal med klienter som jag haft senaste åren så drar jag slutsatsen att många känner så. Det tycks vara vanligt att vi vill mer än vi egentligen orkar och att vi vet om det. Något får då stryka på foten. 
Och vad är det som vi då offrar?
Eftersom jag är van att prioritera min egen tid och att den kommer först så var det inte den jag offrade. Istället offrade jag min närvaro i hemmet och min närvaro med min älskade. Jag skapade en lucka i hemmet, samma lucka som jag bjudits in att fylla. Denna lucka hade jag nu omedvetet istället börjat lämna. Det var inget jag medvetet ville men mina prioriteringar skapade det. Att få ihop livet med mitt pågående projekt, och samtidigt vårda min egna fysiska hälsa och mitt mentala tillstånd var mindre lätt. Liksom så många andra så offrade jag något. Men utifrån de samtal jag haft med klienter så drar jag slutsatsen att jag offrade något som de inte offrar. De klienter jag talat med är män och kvinnor i vuxen ålder men den typiska klienten är en kvinna i 40-45 års ålder med två barn och ett arbete som tar 40 timmar i veckan. Det hon prioriterar är inte sin egen tid, som jag gjorde. Det hon prioriterar bort, är hennes egen tid. Det resulterar ofta i att hon ligger på min massagebänk med en kropp mer eller mindre full av stress och spänningar. På frågan om hur sömnen är så svarar hon att den är mindre bra.
Jag möter henne med min närvaro och energi. Det handlar inte så mycket om vad jag gör utan i det tillstånd jag är. Och att jag är där med min närvaro i behandlingen. Det skapar lugn och avslappning. Resultatet är tydligt efteråt. Vimmelkantig och omtöcknad lämnar hon rummet för att fortsätta sin dag. Fortsätta i samma mönster. Men ofta jag har petat lite på henne genom att ställa frågor som jag hoppas hon tagit med sig i sitt undermedvetna.

Vad ser du?

Om allt i denna artikel stämmer vet jag inte.

Jag är intresserad av människans utveckling och potential. Jag är också intresserad av de utmaningar vi möter och hur vi kan överkomma dem, både personliga och globala.
När jag läser om vad människor åstadkommit som tex övervunnit sjukdomar eller förändrat sitt eller andras liv till det bättre. Och när jag läser om effekterna hittills och de potentiella effekterna av de globala utmaningar vi har – så får jag inte ihop det.
Flera av de problem med miljön och vår hälsa som vi har idag skulle kunna förändra vårt samhälle dramatiskt, förändra vår livsmiljö, minska befolkningen avsevärt och rent bli vår undergång. Det finns flera skäl för oss att göra en tvärnit och ifrågasätta hur vi lever.
Jag kan inte se att Corona-viruset i dess nuvarande form är en anledning till det. Dessutom verkar effekterna av bekämpningen rent av kunna skörda fler offer än viruset.
Jag ser väldigt få jämförelser med hur många offer andra sjukdomar skördat för att få perspektiv på vad som pågår just nu. Rapporteringen av dagliga dödsfall saknar motstycke och är hypnotisk.
Vi behöver göra stora förändringar av vår livsstil och vi behöver göra det av rätt skäl.
Jag vet inte vad som är rätt och fel men när jag ser på människans historia så ser jag anledning att ställa frågor och inte blint acceptera och lita på makthavares och myndigheters beslut.
Vad ser du?
Filmen Thrive som finns på Youtube och böcker som Fältet av Lynne McTaggart och Becoming supernatural av Joe Dispenza väcker frågor och bjuder in till nya perspektiv.

Är det problemet som är problemet?

När jag har ett problem så är det sällan problemet som är mitt problem.

Det som är mitt problem är istället mitt förhållande till att ha ett problem. När jag inser det så inser jag att makten över problemet finns hos mig.

Vad är det största problemet man kan ha? Är inte det att veta att man ska dö?

Det finns människor som har stora problem med att leva sin sista tid i livet och det finns de som inte har det.
Det finns människor som dör lyckliga.
Men hur skulle det ens kunna vara möjligt om det var problemet – som var problemet?
“Att acceptera det oacceptabla ger en inre frid som är bortom all förståelse.”
Eckhart Tolle (ur Stillness speaks, fritt översatt av författaren)
Genom att stanna upp, andas och betrakta det som är och sker – ökar medvetenheten i nuet.
Då kan jag ställa mig frågan: “Kan jag acceptera det som är?”
Om jag kan det så blir upplevelsen av problemet mycket lättare att bära. Problemet kanske rent av försvinner.
Om jag inte kan känna acceptans för det som är så kan jag fråga mig:
Kan jag acceptera att jag inte kan acceptera det som är?
Låt det ta tid, låt frågan landa.
Är det verkligen problemet som är problemet?
Johan Arnkil
Mental coach – Föreläsare – Författare

Går det att dö lycklig? – sista delen

När jag sätter mig i baksätet i mitt liv och bara åker med så hamnar jag inte där jag vill. Resan blir ibland skumpig och obekväm och ibland undrar jag vem som inte lagat stötdämparna. Det borde någon göra. 
Varför känns det inte bra?
Varför trivs jag inte?
Varför är det så ofräscht i baksätet på min bil?
Jag skulle ju då kunna kliva ur, fast det gör jag inte. Istället sitter jag kvar, med samma frågeställningar i huvudet och blir allt mer irriterad. Efter att ha rest en bit, kanske några dagar, månader, år, så är jag rätt bitter. Då vill jag fan inte kliva ur. Jag skall sitta här. Det är synd om mig och det är andras fel. Inget är som det ska och det är andras fel. Jag har inget med detta att göra. Blanda inte in mig i mina problem. Blanda inte in mig i att min bil inte blivit servad eller att min kropp inte mår bra. Detta beror inte på mig.
Eller?
Har det någon gång låtit något åt det här hållet i ditt huvud?
Vad har du gjort då?
Har du trängt dig fram och knuffat undan föraren och tagit ett stadigt tag i ratten?
Eller har du suttit kvar och gnällt?
Har du klivit ur bilen i farten?
Har bilen kört i diket så att du har slungats ut?
Det sistnämnda är inte så trevligt men jag tror att ofta låter vi det komma så långt innan vi verkligen gör något åt saken.
När jag studerar och lär mig mer om människans utveckling och hur livet på jorden utvecklats och de teorier som finns om andra liv och världar så får jag en mycket stark övertygelse.
Vi människor är skapare.
Vi är inte offer.
Vi är utvecklade för att skapa.
Teorier talar om att vi är släkt med schimpanser och skiljde oss från dem för sex miljoner år sedan. Andra teorier säger att det finns för mycket sprickor i teorierna om att vi är släkt med apor. Det är väldigt mycket vi inte vet med säkerhet om vår bakgrund och hur vi hamnade där vi är idag. Människan och hennes liv utvecklas i en rasande takt och utvecklingens hastighet ökar. Det är som att vi springer ifrån oss själva men då liksom lossnar skalet på oss och det är bara det som fortsätter framåt. Vårt inre, själ, känsloliv, det vi är och upplever, hinner inte riktigt med. Det hamnar på efterkälken. Då är det lätt att bli ett offer. För att jag sprungit ifrån mig själv.
Ibland är det bättre att åka häst än att åka snabbtåg på livets resa.
Det är inte nödvändigtvis målet som är viktigast.
Det är inte nödvändigtvis svaret som är viktigast.
Det viktiga är att resa, att våga, att våga fråga. Att vara i frågan och ställa frågor. Att ta sig tid att lyssna på svaret. Att uppleva svaret. Men så fort det är gjort så är det frågan som är viktigast igen.
Vad vill jag skapa idag?
För vad vill jag vara offer idag?

Johan Arnkil
Mental Coach – Föreläsare – Författare
www.johanarnkil.com

Till startsidan