Det har varit en intensiv period ett tag med ett pågående projekt som tycks ha tagit större delen av min tid och energi. I början märkte jag av det men sedan blev det en vana. Att ha fullt upp blev standard och jag lade ibland märke till att jag prioriterade mig själv och min egen tid. Efter att ha bott själv i 20 år så är det naturligt för mig att göra så. Men sedan 1 år och sex månader så är jag sambo. När jag lade märke till att jag inte bidrog hemma som jag ville så kände jag en skam. En skam över att inte vara mer delaktig i hemmet än jag var. Det blev tydligt för mig att jag ville bidra mer. Att jag ville mer i livet än jag just då klarade av. Efter alla de samtal med klienter som jag haft senaste åren så drar jag slutsatsen att många känner så. Det tycks vara vanligt att vi vill mer än vi egentligen orkar och att vi vet om det. Något får då stryka på foten. 
Och vad är det som vi då offrar?
Eftersom jag är van att prioritera min egen tid och att den kommer först så var det inte den jag offrade. Istället offrade jag min närvaro i hemmet och min närvaro med min älskade. Jag skapade en lucka i hemmet, samma lucka som jag bjudits in att fylla. Denna lucka hade jag nu omedvetet istället börjat lämna. Det var inget jag medvetet ville men mina prioriteringar skapade det. Att få ihop livet med mitt pågående projekt, och samtidigt vårda min egna fysiska hälsa och mitt mentala tillstånd var mindre lätt. Liksom så många andra så offrade jag något. Men utifrån de samtal jag haft med klienter så drar jag slutsatsen att jag offrade något som de inte offrar. De klienter jag talat med är män och kvinnor i vuxen ålder men den typiska klienten är en kvinna i 40-45 års ålder med två barn och ett arbete som tar 40 timmar i veckan. Det hon prioriterar är inte sin egen tid, som jag gjorde. Det hon prioriterar bort, är hennes egen tid. Det resulterar ofta i att hon ligger på min massagebänk med en kropp mer eller mindre full av stress och spänningar. På frågan om hur sömnen är så svarar hon att den är mindre bra.
Jag möter henne med min närvaro och energi. Det handlar inte så mycket om vad jag gör utan i det tillstånd jag är. Och att jag är där med min närvaro i behandlingen. Det skapar lugn och avslappning. Resultatet är tydligt efteråt. Vimmelkantig och omtöcknad lämnar hon rummet för att fortsätta sin dag. Fortsätta i samma mönster. Men ofta jag har petat lite på henne genom att ställa frågor som jag hoppas hon tagit med sig i sitt undermedvetna.