När min arbetsdag är slut så kommer jag hem. Hem till min sambo.

Då har jag gett till så många under dagen att jag behöver ge till mig själv. Jag har dessutom på tåget hem lagt energi på projektet som snart skall vara klart. Efteråt så är jag slut och helt tom.
Min sambo vill mötas men jag orkar knappt. Först i mitt fokus är vila.
Men jag behöver min älskade. Jag behöver mötas. Det är i våra möten som jag finner den djupaste vilan. Vi umgås men det är inte tillräckligt i det tillstånd jag då är.
Det händer lätt att vi ser på tv tillsammans. Se på Tv har jag knappt gjort på flera år och dess hypnotiserande effekt blir väldigt tydlig. Tack för reklamen som gör mig så trött på den att jag till slut väljer bort den. 
Väljer bort den för närvaro, för samvaro. För vila och för sömn. På morgonen verkar det som att jag är öppnare och närmare mig själv. Mer redo att mötas igen.
Plötsligt imorse påmindes jag om Mia Lehndals kurs i tantra och de synnerligen enkla yogaövningar vi gjorde där. Vi låg ner och andades och tippade bäckenet framåt och bakåt i takt med andningen.
Hennes yoga hade jag stött på några gånger men inte fattat den innan. Min hjärna hade skrikit: ”Tråkiiigt!”. Men senaste gången på hennes kurs så hände något.

Att röra sig från ställning till ställning har gjort att jag inte känt att jag hunnit med mig själv. Även när Mia sagt att man ska följa sitt egna tempo så jag har följt andras., precis som när jag provat andra former av yoga. 
I Yinyoga däremot så fann jag en stillhet som fångade mig. Ett tempo som gjorde att jag hann med. Det blev möte med mig själv som jag saknat i annan yoga och även meditation.

När Mia på kursen sade att det var helt ok att bara ligga kvar och andas och röra på bäckenet så fann jag något jag kunde ta in. En stillsam repeterande rörelse som var tillräckligt mycket rörelse för att min hjärna skulle få något att fokusera på. Men tillräckligt stillsam för att det inte skulle trigga något görande. Det uppstod ett varande i mig. Ett stillsamt varande i vilket jag kunde mötas. Detta varande tog jag med mig hem från kursen till mötet med min älskade. Hennes uppskattning blev mycket tydlig.

Men precis som det lätt blir efter en kurs så kommer vardagen ikapp. Min närvaro sinade och fokuset riktades om.
Imorse när jag vaknade och reflekterade så påmindes jag plötsligt denna enkla rörelse. Den rörelse som under Mias guidning tog mig in i varandet med mig själv. Jag började imorse utforska rörelsen på egen hand medan min älskade sov. Genast fann jag det behagliga varandet igen.

Det var som att vara tillbaks på kurs. Jag som trodde att jag var så långt borta. 
Jag trodde att jag tappat bort mig själv. 
Jag trodde att vardagen fångat mig i sitt grepp.

Men jag bröt mig ur greppet. 
Det var så enkelt. Så mycket enklare än jag anade. 
Det enda som krävdes var ett andetag och en rörelse. Ett medvetet andetag och en enkel medveten rörelse.
Medveten närvaro är aldrig längre än ett andetag bort.
Och så kunde vi mötas. Mötas igen som vi inte gjort på ett tag. Det var så fint. Det var så skönt.
Tänk så enkelt livet egentligen är, när jag är närvarande i det.