När jag började min yrkeskarriär så fick jag feedback på att jag bla var plikt-trogen. Jag var stolt över att utföra mitt arbete på ett bra sätt och fullgöra min plikt mot min arbetsgivare. Jag har ofta haft höga ambitioner och sett mig som perfektionist, det är också något jag varit stolt över.

Varit, som sagt.

Behöver jag tillägga att jag nu även varit utbränd. Eller har du redan räknat ut det?

Är du plikttrogen? Är det viktigt med perfektion?

På vår enkrona stod det förr “Plikten framför allt.” Och så var det en bild på kungen.

Plikt rimmar inte riktigt i mig längre. Plikt mot vem? För vad?

Vad hände med passion? Och engagemang?

Rätta mig om jag har fel men över häften av de som förvärvsarbetar känner inte engagemang på jobbet. Ska det vara så? Är det funktionellt? Är det verkligen lönsamt?

Jag älskar utveckling och ny teknik. Utan att veta så himla mycket om det så tycker jag det är spännande med nya industrier och företag som etablerar sig i Sverige. Jag blir stolt när Sverige går i framkant inom utvecklingen. Men plikt. Jag tror att om vi verkligen skall komma framåt så behöver vi passion och engagemang, Jag tror att vi behöver känna att det är meningsfullt att gå till jobbet.

Med det sagt, en passion behöver inte vara det man jobbar med. Jag brukar säga, du måste göra det du älskar att göra. Kan du inte det så älska det du gör.

När jag jobbade med att bygga hörapparater 30 timmar i veckan så älskade jag det. Det jobbet gav mig tid och energi att starta min egen verksamhet. I den fanns min passion och eftersom min anställning försörjde mig och gav mig friheten att ägna mig åt min passion så älskade jag min anställning och att vara där.

Tills jag en dag fick möjligheten att kliva av och syssla med min passion på heltid. Men dit behöver det inte komma. Man kan ha både ock. Att vara anställd i Sverige är fantastiskt fördelaktigt.

När restriktionerna mot Corona punkterade min massageverksamhet den 9 maj 2021 så drev jag den på halvtid och min coachingverksamhet på halvtid. Det var massageverksamheten som då gav mest inkomster så tappet blev synnerligen kännbart. Jag skaffade då ett heltidsjobb över sommaren och det gick ut över coachingverksamheten som jag då inte riktigt orkade med.

För mig innebar det att jag tog ansvar för min situation och min ekonomi. Som egenföretagare är jag van att ansvar för om inte jag gör det i mitt företag så finns det inte. Jag hade då inga bidrag från staten att luta mig mot så det var bara att fråga mig: “Hur kan jag hjälpa till?” och söka de jobb som fanns där jag kunde bidra. Jag fick tre jobb och valde ett av dem.

Ansvar och engagemang tror jag på. Eftersom ingen annan tog ansvar för mig fick jag göra det själv. När jag på 90-talet var arbetslös i långa perioder så var jag nöjd med att vara arbetslös och få a-kassa. Jag behövde inte ta ansvar för min ekonomi för jag försörjdes ändå.

Jag har jobbat i industrin en del. Jag välkomnar mer krav och att det kopplas till ersättning. Min erfarenhet är att det ofta inte lönar sig att göra ett bra jobb. Av de jobb jag erfarit så är det bara som säljare som det verkligen lönar sig, när man får provision. Då får man betalt för det man utför och resultatet det ger. Precis som när man driver eget företag. På allt för många arbetsplatser får man betalt för att vara där, inte för det man levererar. Det tror inte jag är en bra lösning.

Att som ledare tydligt förmedla mål och vision. Att fråga medarbetare vad de vill bidra med? Hur de kan bidra? Om de kan bidra till just detta? Det tror jag mer på.

Ricardo Semler är en brasiliansk entrepenör som det gått VÄLDIGT bra för. Han driver sina företag utifrån frågan: “Vad gör de anställda lyckliga?”
Sedan får de sätta sin egen lön.

Ansvar och engagemang. Jag tror att det är vad vi behöver, mer än rätt och plikt.

Hur tänker du?