Livsstil

Utveckling till galenskap

Människan har utvecklats och blivit mer intelligent genom
evolutionen. Vår hjärna har växt och med det dess kapacitet. Vår medvetenhet
tycks ha utvecklats och i takt med det så blev vi medvetna om
oss själva. Vår förmåga att tänka utvecklades och vi kunde skapa allt mer.
Vårt tänkande skapade bilder av världen och bilder av oss själva. Istället
för att vara de vi var, så blev vi bilden av det vi var. Vi utvecklade en person
och blev personer, du och jag. Separation, bättre och sämre. Skillnad
och att skilja på. Vi identifierade oss med identiteten vi skapade, istället
för att vara det vi i grunden är, det som är bortom ord och inte kan beskrivas.

Jag kan inte se det jag är, lika lite som jag kan se luften jag andas,
men jag känner det jag är när jag stillar mig, och då känner jag även mina
andetag. Det som andas är jag, men det är inte jag som andas.

När jag istället försöker vara en identitet så måste jag hålla den vid liv.
Jag behöver underhålla den, nära den, odla den, anstränga mig för att
vara någon, och ett behov av att vara någon uppstår. Ett behov av att vara
mer, för jag vill ju inte bli mindre eller vara mindre än någon annan. Min
identitet har en egen överlevnadsinstinkt och kan göra nästan vad som
helst för att överleva. Särskild när jag är omedveten om att jag inte är min
identitet.

Från att ha varit skapad ur visdom, liv och kärlek ända ner på cellnivå, har
jag gått till galenskap och ego. På så sätt så blir jag min egen värsta fiende
och på så sätt kan människan utrota sig själv. Egot tycks sträva efter att
utrota kroppen som det bor i.

Vi tycks leva i en tid där galenskapen är större än någonsin, särskilt under
1900-talet då miljontals människor blivit dödsoffer för det vansinne som
vi människor har skapat. Men det verkar som allt fler inser att identiteten
inte räcker till för att förklara vad och vilka vi är. Att det inte räcker till
för att må bra. Jag behöver inte en högre position på jobbet, bättre resultat
i idrotten, fler barn, fler bilar, större hus eller nyare mobiltelefon för att
må bra. Det ger en kick av dopamin när det kommer, men sedan behöver
jag något nytt.

 

En ny kick, samtidigt som jag behöver underhålla det som
jag skaffat, för att förstärka min identitet. För att verkligen må bra och
känna vem jag är så behöver jag släppa taget. Kanske rent av förlora allt.
Jag hoppas att vi inte behöver rasera allt vi skapat och förstöra allt liv på
jorden, för att inse vilka vi egentligen är. Jag är ute på djupt vatten nu,
men jag tror att all olycka och alla tillstånd som inte är av välbefinnande
är grundade i denna galenskap. Vår omedvetenhet om vilka vi egentligen
är. Det lustiga är att vi inte behöver leta och inte behöver åka någonstans,
vi behöver bara stanna upp och se. Det vi allra mest behöver har vi redan,
det finns i våra händer, det finns inom oss och det kommer till oss när vi
låter det göra det.

 

När vi slutar anstränga oss, när vi slutar kämpa emot.
För det är det vi egentligen gör: vi kämpar mot oss själva. Mot vår egen
identitet som vi själva skapat, omedvetet. När jag bara stannar upp och
ser det, så släpper det. Men det krävs ofta att jag tvingas att stanna upp,
att jag blir sjuk, svårt skadad, förlorar något värdefullt jag äger, kanske
mycket eller rent av allt. Ju starkare identitet jag har, desto mer kraft tycks
det ta för att få mig ur den och att inse vem jag verkligen är.

När jag inser vem jag är, så helas jag. Jag helas för att jag egentligen aldrig var trasig. Jag
föddes hel, jag gick bara vilse och slog mig på vägen.

 

Ur boken Striptease – En naken berättelse om att ömsa skinn av Johan Arnkil