När jag var i tio- till tolvårsåldern vaknade jag en gång klockan fem en
morgon, på vårt sommarställe på Tjörn. Det var strålande sol och jag
kunde inte sova, så jag gick ut och tog en promenad. Jag skrev en poetisk
lapp om att jag ”tar en promenad denna underbara morgon” och gick ner
till havet och såg bland annat en räv som gick runt och nosade på stranden.
Jag hade aldrig sett en räv tidigare, så jag var osäker på hur jag skulle
agera. Den var kanske 75 meter bort, och jag hoppade och viftade för att
den inte skulle gå emot mig. Jag förstod inte att den var mer rädd för mig
än jag var för den.
Som jag minns det, så tyckte min mamma att det var sött att jag skrivit en
lapp när jag gått ut på morgonen, och citerade min text inför bekanta. Jag
minns hur pinsamt jag tyckte det var, för jag ville inte kännas vid texten
då. Men det var jag som skrivit den, och jag var i ett underbart tillstånd
när jag gjorde det. Nu sitter jag här på morgnarna och skriver igen, och
tänker att det skall bli ännu en bok som jag ska ge ut. Är det så smart med detta
i minne? Hur tänkte jag där egentligen?

Ja, det är ju det jag inte gör,
för jag får inte ihop det i min tankevärld. Men jag känner att jag ska göra det.
Det har också hänt att jag varit på gymmet när det dykt upp flödande
tankar i mig som jag känt att jag borde skriva ner. Det har hänt att jag
också gjort det när jag kommit hem. Svettig och hungrig så har jag satt
mig framför datorn istället för att göra det mer uppenbara och fokusera
på dusch och mat. Jag har direkt publicerat det jag skrivit på internet.
På morgonen efter så har jag tänkt på vad det var jag skrev och analyserat.
Då har det hänt att jag blivit lite chockad över vad jag delat med mig av
och tänkt: Det där måste jag gå in och ta bort, hoppas att ingen har hunnit
läsa det. Men när jag loggat in så har det ofta funnits uppmuntrande
kommentarer och uppskattning, ibland väldigt mycket.
När jag inte tänker så mycket så tänker jag ofta väldigt bra. Så jag tränar
på att tänka lite, oftare. Om detta funkar för mig så gäller det nog inte bara
mig. Kan det vara så att denna värld skulle bli en mycket bättre plats om vi
inte tänkte så mycket, och om vi inte trodde så mycket på det som tänks.
Tror du på vad du tänker?