Under min uppväxt kan jag se att jag ofta inte vågade fråga. Jag var rädd för att få ett nej, för att ställa fel fråga, för att framstå som dum, för att bli avslöjad som “den som inte förstått.”

Men tänk om jag vågat fråga. Tänk om jag fått ett ja, tänk om jag lärt mig något. En kultur där det inte är ok att ställa frågor är en toxisk kultur som inte gynnar utveckling. När vi inte frågar så fastnar vi i mönster och det kan bli så att vi gör som andra gör, eller bara gör som vi bli tillsagda för att det ska vara så. Men tänk om vi bara följer någon som har fel men inte insett det själv, eller inte vågar tappa ansiktet och vara den som har fel.

Jag har skrivit om detta i min bok Striptease där jag ifrågasatte varför vi inte hör ledarna i vårt samhälle oftare medge att de haft fel. Ofta lindas det istället in eller tystas ner. Om vi inte vågar fråga, får fråga så hämmar det vår gemensamma utveckling. Mark Twain lär ha sagt “Lita på de som söker sanningen. Tvivla på de som har funnit den.”

Jag har själv flera gånger i mitt liv varit “den som funnit sanningen.” Där och då har det tett som en sanning. Senare har det visat sig vara falskt. Priset det har för mig flera gånger blivit högt. Men ännu mer svider det att medge att min övertygelse var fel. Men om jag inte tillåter mig ha fel, accepterar att jag inte är perfekt – så gör jag samma misstag igen. Jag vill inte dö utan att ha gjort den läxan jag är här för att lära mig. Därför vill jag förstå och därför vill jag fortsätta ställa frågor.