Under ett par år har vi levt under ett hot.

Ett hot som getts så mycket energi och uppmärksamhet att det lätt kan kännas som att det kunde vara vår undergång.

Hans Rosling listade just pandemi som en av de saker han var rädd för. Jag har med intresse betraktat det språk och de ord vi använt under de senaste två åren. Om du sagt Covid för 2,5 år sedan till någon så hade du troligen fått svaret: Va?

Om du säger det idag så får du sannolikt en reaktion. Tiden som passerat sedan dess har berört de flesta och för många har det inneburit stora förändringar. Både på gott och ont, skall sägas. Men upplevelsen verkar för de flesta ha varit mer smärtsam än njutbar.

Men vad är det egentligen som har hänt? Vad är det egentliga problemet? Vad är det vi är rädda för, egentligen?

Ibland målas det upp hot i media, tv och filmer. Ett hot som kommer utifrån och tar kål på några av oss eller kanske många av oss – kanske alla. Pandemi, virus, utomjordingar, Ryssland etc…

Men var är det största hotet? Vem är egentligen “fienden”? Vem är det egentligen vi borde vara rädda för – om vi nu ska vara rädda för något?

“There is nothing to fear but fear it self. “
/President Franklin D Roosevelt

Citatet är känt men kanske var han inte den första som sade det. Det finns anor av denna mening från åtminstone 1600-talet. I grund och botten tror jag inte att vi tänker så mycket nya tankar idag som ingen tänkt förut. Visdomen inom oss är inte ny, men kunskapen utanför oss är det. Kunskapen om världen vi lever i och oss själva. Men kunskap utan visdom kan te sig som dubbel dumhet. Den kan leda till att vi gör saker vi inte förstår konsekvenserna av. Precis som vi gör när vi är ungdomar. Vår mest avancerade del av hjärnan är inte färdigutvecklad förrän vi är ca 25 år och innan dess är det logiskt att vi tar en del beslut som i efterhand kan ses som mindre kloka. Att vi har en förmåga att göra något och kunskapen att utföra det, betyder inte automatiskt att vi ska det.

Arnold Schwarzenegger säger i rollen som terminator i filmen Terminator 2: “Det hör till människans natur att förgöra sig själv.” Det ligger något i det. Hotet ligger inte utanför oss. Det finns inom oss. Orsaken till våra problem finns inom oss och för att vara mer exakt – i vårt tänkande. Som en Buddhist lär ha sagt: “Inga tankar – inga problem.” Kanske kan låta som en förenkling. Men tänk efter, hur är det för dig?

Vårt tänkande ger oss förmågan att föra oss genom tid och rum i tanken. Att inte vara här och nu. Jag ser tydligt på min katt att hans värld är inte fri från problem. Igår letade jag efter honom i en timme. Till slut hittade jag honom instängd i grannens garage. I morse gick han runt i sovrummet och minsta rörelse jag gjorde fick honom att rusa in i köket. Han var hungrig kunde inte lösa det själv. Sedan satte han sig vid dörren och ville gå ut. Men han kan inte öppna dörren själv. Kanske löser han eventuella problem med hunger ute i skogen under dagen. Där äger han lösningen på sitt problem.

När vi har problem med vårt tänkande och väl inser att det faktiskt är där problemet ligger, så kan vi också lösa det. Vi kan lära oss att tänka på ett annat sätt. Min erfarenhet är att det kan vara det absolut viktigaste vi kan lära oss. Men om vi vill lära oss det får vi göra det på egen hand och bekosta det själva.

Sverige är ett fantastiskt land och jag såg häromdagen ett tal från Ted Talk om frågan: Var i världen är det lättast att bli rik? Talaren presenterade sina studier och sitt svar på frågan på ett finurligt och humoristiskt sätt  – och svaret för mig var oväntat även om det är logiskt.

Vi har gratis utbildning och det är fantastiskt. Men flera av de utbildningar jag själv gått har inte varit gratis och de utbildningarna har handlat just om att lära sig att tänka och hur man hanterar tankar och känslor. Om vi verkligen vill uppleva frihet så är det i tanken vi finner den. Ingen kan ta ifrån mig min förmåga att förhålla mig till mig själv, mina tankar och det som sker utanför mig.

Vi lever i en biologisk värld och vi är biologiska varelser. Vi är kropp och sinne. Kanske har vi också en själ. Jag tror det, men exakt vad det är vet jag inte. Jag fascineras av alla fysiska och kemiska ting vi skapar men är tveksam till huruvida de verkligen förbättrar vår biologiska värld. Den fanns före oss och den kommer att finnas efter oss. Liv fanns på jorden i över 3,5 miljarder år innan vi gjorde det. När vi förändrar vårt sätt att leva, vilket vi nu bevisat att vi kan på mycket kort tid (jag har aldrig sett så få flygplan i luften tex som jag gjorde våren 2020) så anpassar sig den biologiska världen omkring oss väldigt snabbt. När restriktioner infördes kom det rapporter om delfiner i Venedig och klar luft i Beijing, bara för att nämna ett par exempel.

Bilden jag fått av myndigheter och media under de två senaste åren är att det finns ETT problem och det finns EN lösning. Jag har hela tiden tvivlat starkt på det och upplever inte att de lyckats bevisa sin tes med de aktioner de gjort. Problemet kvarstår även om det är lugnare nu och verkar ebba ut. Ändå är det väldigt olika hur det hanteras i olika länder. Hur kommer framtiden att te sig? Vilka bestående förändringar kommer att ske? Vad har vi lärt oss? Vad var, och är problemet – egentligen?

Sveriges regering har spenderat ca 500 miljarder kronor hittills och reserverat 1 000 miljarder i lån och garantier, för att hantera det som skett. Fantastiskt! Men var kommer de pengarna från? Var fanns de under de många år som besparingar gjorts på tex vård och omsorg?

Jag blev nyligen kallad för tramsig på LinkedIn när jag ställde frågor om något som motparten tyckte var uppenbart. Om vi slutar ställa frågor så tror jag att vi är illa ute. Om vi glömmer bort att det vi vet, bara är en fis i rymden jämfört med det vi inte vet – så är vi vilse.

Om vi slutar ifrågasätta det vi vet, så har vi ingen aning om vart vi är på väg och kan gå rakt in i vår undergång utan att vi märker det.

Dessutom kan vi missa möjligheten att leva vår fulla potential och skapa den fantastiska plats tillsammans som vi faktiskt kan. För vi är magnifika varelser med otroliga förmågor. Vi har bara inte förstått det än. Vi har inte förstått vilka vi är.

Och det är DET som är problemet – hävdar jag.

 

(Tiger kom in under slutet av skrivandet, hoppade upp i mitt knä, kurade ihop sig och spann högt.)