Livsstil

Dröm eller verklighet?

För några år sedan blev jag sambo med två bonusbarn i Fjärås. Svärföräldrarna bodde 75 meter bort och på en gård med kor och får.

Mellan dem och oss var en hagar där korna gick om vintern och fåren betade på sommaren.
Vi skaffade två katter och en hund. Det var liv och rörelse i huset och omkring.
Ett par år senare separerade vi och jag flyttade till en källare vid ett kärnkraftverk. Där bodde jag ensam. Men jag hade havsutsikt.


Jag fick runt i miljöerna kring Ringhals och intalade mig hur bra det var att jag bodde där. Hur fint det var och hur mycket jag uppskattade det. Det ÄR fantastiska miljöer där. Precis som det finns massor av vacker natur i Sverige. Men det kändes inte rätt i magen att bo där.
Min massageverksamhet dog under Corona och jag tog jobb som chaufför. Lyckades få en utbildning till lastbilschaufför och yrkesförare. Så jag kunde utan problem hitta jobb och försörja mig. Men till priset av stressiga arbetsdagar i högt tempo. Väldigt stor kontrast mot att stå och massera till lugn musik med slutna ögon.
Jag behövde förändring. Trots att jag skaffade mig behörighet att köra lastbil med släp och kunde välja och vraka bland jobb så hittade jag inget som kändes rätt.

Trots att jag sökte andra boenden längs kusten nära havet och var på många visningar så hittade jag inget som kändes rätt.

En dag var jag på Björkö och träffade ett par väldigt trevliga killar som hyrde ut en liten stuga. Nyrenoverad och med 20 meter avstånd till bergkulle med utsikt över hela Göteborgs norra skärgård. De var supertrevliga och jag som älskar havet, berg och utsikt. Det var som klappat och klart. Jag skulle bara hem och sova på saken.
Magen hann tala. Det kändes inte rätt.
Tröstlöst tackade jag nej.

En kompis hade tipsat om ett hus i Vårgårda. Jag hade sett några bilder och det såg väldigt fint ut. Det var ju en plats jag aldrig tänkt bo på men eftersom jag nu letat ett tag så tänkte jag att jag kunde kolla om det fortfarande var ledigt. Det var det. Jag ställde in GPS:en och körde österut. Bort från havet. Jag körde och körde. Det kändes konstigt. Det blev värre. GPS:en tog mig ut på små grusvägar i skogen. Det var februari och tjällossning. Vägarna var mjuka som lera och det kändes som jag skulle köra i diket flera gånger.

Detta går inte tänkte jag. Jag får vända. Jag skall INTE bo i Vårgårda, det vet jag ju.

Men till slut hade jag kört så långt att det nog var bättre att köra hela vägen fram. Så himla lång kan väl denna vägen ända inte vara? Till slut kom jag fram till asfalt och det var bara några kilometer till huset. Eftersom jag ändå var så nära kunde jag ju åka dit och kolla i alla fall.
Efter ett par kilometer öppnade naturen upp sig. Vid en sjö fortsatte vägen som en allé vid strandkanten och vägen gick vidare förbi en stor grässlänt upp mot huset. Jag körde in, parkerade och gick ut bilen. Förvånad.
Vilken kontrast mot den långa grusväg i skogen som jag kört på. Här var det öppet och ljust. Kändes väldigt lugnt och stilla. Jag fick gå in i huset. Det var nyrenoverat och stora fönster vette ut mot sjön. Öppna ytor och 90 kvm.
Får jag bo här?
WOW!

Jag fortsatte söka olika jobb som chaufför eftersom massageverksamheten ännu inte återhämtat sig och min verksamhet som mental tränare ännu var en startup. Jag kollade även på en del som som B-chaufför och en dag såg jag en annons ”Vill du ha världens bästa jobb?”
Tja, det kan jag tänka mig. Jag skickade in en ansökan och några dagar senare ringde telefonen. Det var Felix på Carla som berättade att det handlade om att åka tåg, inspektera elbilar och köra dem till Stockholm. Det lät helt ok tyckte jag. Väldigt ok faktiskt. Jag kan börja direkt, sade jag. Han skulle höra av sig.
Sedan ringde jag och jagade honom i en månad. Till slut skrev vi kontrakt och jag såg fram emot första uppdraget. Spännande eftersom jag älskar att åka tåg och resa, men någon elbil hade jag aldrig kört
Nu har jag kört runt 130 bilar. Jag bor med utsikt över en sjö och Tiger har följt med mig hit och njuter av att kunna gå ut i naturen och han har till och med gått på den tunna vårisen på sjön. Buskatt!!

När saker och ting inte gick som jag tänkt. När allting rasade och jag upplevde att jag var på botten igen.

Då började jag önska. Jag började fråga mig vad jag verkligen ville. Vad jag behövde och vad som var viktigt för mig.
Jag önskade mig en plats att bo på med utsikt över vatten. Först tänkte jag väldigt mycket på havet. Men sedan kände jag att det kanske inte kommer att vara vid havet. Men utsikt över vatten vill jag ha. Flera hundra meter till närmaste trafikerade väg, så Tiger inte behöver vara rädd för bilar. En stor gräsmatta som han kan springa på. Skog som han kan jaga och nosa i. Någon intill som kan vara hans sällskap när jag inte är hemma. För jag önskade också att jag skulle resa mer. Jag ville resa några dagar i veckan och så ville jag massera mer igen. Jag har kämpat oerhört med min verksamhet under 10 år och jobbat väldigt mycket utan lön. Jag ville kunna känna att jag försörjer mig med lätthet. Jag ville ha ett hem att landa i med en mjuk och omfamnande energi. Inrett med omtanke och kärlek.
Idag har jag och Tiger ett sådant hem. Jag reser några dagar i veckan och jag masserar mer igen. Jag har ett hem att landa i och får stanna upp och nypa mig i armen när jag ser utsikten från mitt kök och vardagsrum. Jag försörjer mig med lätthet. Jag har en tills vidare anställning på 50% och det känns som ett drömjobb. Jag som aldrig trodde jag kunde känna passion för någon annans företag igen.

Det bor en enorm skaparkraft inom människan. När vi pressas att förverkliga något. Att verkligen bestämma vad vi vill.

Att önska av hela vårt hjärta, så anpassar sig livet och universum efter det. Människan är skapande till sin natur. Det vi fokuserar på växer.
När jag adderar allt detta så ser jag en enorm potential i vad vi kan åstadkomma. Och vad jag tror att vi är här för att åstadkomma. Vi kan skapa något som närmast kan beskrivas som ett himmelrike på jorden. Det kan låta som andligt nonsens, en utopi, eller en dröm. Men baserat på egna upplevelser, alla berättelser jag tagit del av och den forskning jag tagit del av – så hyser jag inte några som helst tvivel på våran inneboende potential. Vi är så oerhört mycket större än det vi varit hittills.
Tänk om vi alla tog hand gemensamt och verkade för det som verkligen är viktigt. Det vi alla har gemensamt. Agerade medvetet och mänskligt i visdom och i enlighet med vår potential. Den dagen är verkligen allt möjligt. Jag blir djupt berörd av tanken. Jag får kanske aldrig uppleva den dagen. Men det spelar ingen roll. För jag vet att den finns. I en tid. I ett universum. Finns en verklighet, bortom det vi alla önskar.