Riddaren utan rustning

Riddaren utan rustning

Det var en gång…

på ett annat sätt.

 

Det var en gång en prinsessa i nöd.
Hennes rop på hjälp uppmärksammades av en fristående riddare på strövtåg. Det var en riddare utan arme som levde ett liv i frihet och följde sin egen väg.
Hans liv tillhörde inte någon kung. Han var sin egen kung och hans rustning, lans och svärd löd endast honom.
Men hans mission var att rädda och hjälpa de i nöd. Han kom ridandes på en kulle i solnedgången. Solen speglade sig i hans rustning som blänkte i dagens sista strålar. På prinsessans avlägsna rop reagerade han blixtsnabbt. Det väckte honom ur tankarnas dvala som hästens gungande försatt honom i. Han kommenderade sin vita springare i galopp mot de avlägsna skriken. På ett stort grönt fält fann henne i fara och förtvivlan. Omgiven av fiender skrek hon på hjälp och han ryckte upp henne ur nöden. Han satte henne på sin vita springare och med den kraftiga skölden skyddade han henne. Med sitt vassa svärd försvarade han henne. Med sin spetsiga lans bröt han väg för henne ut till räddning.

De red och red natten lång. Till slut behövde hästen vila och de slog sig ned. Han lyfte ned henne och höll henne ömt i sin famn. Han såg hennes vackra ansikte med kärlek och hon föll för honom när deras blickar möttes. Hennes räddning, hennes riddare. Det var han som hon letat efter och som skulle vara henne trogen. Han skulle göra allt för henne. Hon litade till det och öppnade sig för honom. Innanför rustningen smalt han som isen en varm sommardag. Hon förtrollade honom. Hon blev hans allt.

De slog sig ned i skogen och levde av det naturen gav. De levde i frihet och hade varandra.

Men en riddare är en riddare. En riddare bär rustning. Han bär svärd och sköld. Det är tung utrustning att bära som gör honom trött och tung. Deras kärlek var djup och gränslös men det hon längtade efter mannen bakom rustningen. Hon var oändligt tacksam för riddaren som räddat henne men det var mannen hon ville möta och leva med. Hon påtalade det för honom och han lyssnade. Han förstod att hon hon menade allvar och kände att det var tungt att röra sig. Det var tydligt för honom att han bar på något som han inte behövde längre. Men han kunde inte se vad det var. Han såg inte sin rustning. Han hade burit den sedan barnsben och den hade blivit en del av honom.

Förtvivlat bad hon honom att ta av sig rustningen. Han lyssnade och hörde hennes bön. Han ville inget hellre än att välkomna hennes önskan men han såg inte hur. Till slut orkade hon inte längre. Till slut bar inte hennes kärlek hela vägen. Mannen som varit riddare hela sitt liv hade glömt bort att han var född som man. I den glömskan hade han förlorat sig själv. Det gjorde att han även förlorade henne. Hon valde till slut att gå. När hon berättade det för honom och han till slut insåg att hon menade allvar så brast det för honom. Han frågade sig vem han var. Han såg på sig själv och försökte följa henne. Plötsligt, och äntligen – såg han sin rustning. Han hade burit den så länge. Den hade blivit en del av honom.
En gång i tiden behövde han den. Men sedan länge tjänade den honom inte. Visst var den praktisk i nöd ibland. Men mannen bakom rustningen var starkare än den. När hon lämnade honom och han försökte röra sig så brast den i sina fogar. Den blanka, skimrande rustningen slamrade och skrällde när den hängde i delar kring honom. När han rörde sig skavde det. Men ju mer han rörde sig desto mer föll den också sönder.

– Vem är jag utan rustning, frågade han sig. Han ville så gärna veta men vågade knappt fråga. På sin väg bort såg prinsessan honom bryta sönder. Han stod där i sin förtvivlan, halvnaken på knä. Hon stod kvar – berörd med tårar i ögonen medan han stapplande tog han sig fram till henne.

– Kan du hjälpa mig, frågade han. Hon avlastade honom de delar han  inte såg och plockade bort de som skavde. Han kände sig naken och rädd men också tacksam. Tacksam för att äntligen känna sig lättare och friare. En känsla han längtat så efter men inte förstått hur.

 

Detta kom till mig idag när jag läste i boken “Rädd att falla”, som handlar om forskning på manlighet, och reflekterade över mina egna erfarenheter. Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör. Människans försök att förstå sig själv och andra är inte alltid framgångsrika. När vi tar beslut utan förståelse och insikt så går vi vilse. I grund och botten handlar det om att vi inte ägnar fokus åt att upptäcka vem vi är. Vem är det som ser ut genom våra egna ögon? Varför vi är här?
Från början hade vi nog bättre koll på det än vi har idag. Idag har vi mer kunskap men den är inte så mycket värd utan den visdom vi är sprungna ur.
Att leva livet fullt ut början med att lära känna sig själv.

Johan Arnkil
Coach – Föreläsare – Författare

www.johanarnkil.com

Följer du myndigheternas rekommendationer?

Följer du myndigheternas rekommendationer?

Det har under år 2020 nästan blivit ett slagord att man “Följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer”. I stormiga tider är det skönt att ha något att hålla sig i. När det gungar på skeppet  är det skönt med en kapten som ger tydliga order till besättningen och lugnar passagerarna. Då kan man ta sig genom de värsta kriser. Så är det även när man är ute och flyger och far, bland luftgropar och stormar, och kapten till slut sätter ner planet på marken till ackompanjemang av passagerarnas applåder. Ty i stormiga tider behövs ledarskap.

Därför är det tryggt att vi i Sverige har myndigheter som håller ordning och guidar oss svenskar under detta skakiga år. Utan dem hade vi ju inte kunnat veta vad vi får, bör, borde och måste. De har vår hälsa, vårt välbefinnande och vår ekonomi i sina trygga händer och följer vi deras råd så kommer allt gå bra.

Folkhälsomyndigheten hjälper oss att ha god hälsa och genom att följa deras rekommendationer främjas folkhälsan,  ingen i Sverige ska behöva må dåligt i onödan. Om man mot förmodan ändå skulle må dåligt så har Läkemedelsverket sett till att vi har mediciner som är säkra och hjälper oss att bli friska igen. För att fortsätta vara friska är det viktigt med bra mat och Livsmedelsverket ser till att vi alltid får i oss rätt föda och att hyllorna i mataffärerna är fulla av näringsriktiga livsmedel.

För att vi inte skall drabbas av samma problem som andra länder har så har vi till exempel Migrationsverket som ser till att de som behöver boplats hos oss, eftersom en del andra länders system kraschar, lätt kan smälta in och berika vårt samhälle med deras  kunskaper  som vi ser till att ge plats för. En del av de som söker hem hos oss har protesterat mot myndigheter i det land de lämnar, och just därför kommer de till oss för de vågar inte bo kvar.

Skulle något i alla fall gå fel så finns polismyndighet, åklagarmyndighet, domstolar och kriminalvård så att den som trots allt halkat snett i vårt system kan bli omhändertagen, straffad och få hjälp att återanpassa sig  till vårt system.

För att allt detta skall fungera smidigt så är modern teknik en viktig ingrediens som ständigt utvecklas, men för att det inte skall gå överstyr så har vi bland annat en Strålsäkerhetsmyndighet som ser till att det går rätt till och vår hälsa inte äventyras när vi utvecklar ny teknik.

Skolmyndigheten ser till att skolorna och utbildningarna utvecklas och att barnen idag har den kunskap de behöver när de går in i vuxenlivet och kommer ut i samhället.

Detta är lite av vad våra över 270 myndigheter hjälper oss med.

Det är av yttersta vikt att alltid följa dessa myndigheters rekommendationer och aldrig ifrågasätter dem. För det skulle kunna äventyra vår hälsa och vår ekonomi. Tack vare att vi följer deras rekommendationer så blir svenskar allt friskare för varje dag, allt mer kompetenta och Sveriges rikedom allt större.

 

Eller så styrs alla myndigheter av vanliga människor som agerar utifrån sin goda intention och några betydelsefulla frågor uppstår:


Vad handlar detta om egentligen?

Vem tjänar på det här?

Vem är det som styr, egentligen?

 

Johan Arnkil

Coach – Föreläsare – Författare – Ställer frågor för ökad medvetenhet
www.johanarnkil.com

Hur förhåller man sig till en auktoritet?

Hur förhåller man sig till en auktoritet?

Vad är en auktoritet för dig, kommer du på några exempel?

Vad är auktoritär för dig?

Vad innebär dessa för dig?

Hur ser du på dem?

Vad har de för betydelse i ditt liv?

 

Detta år har mycket vänts upp och ner i världen. Vårt sätt att leva har ändrats och en del säger att det aldrig kommer att bli som det varit. Det var väl inte så att det var perfekt före 2020 gjorde sitt intåg så kanske kan förändringar som skapas nu bli till det bättre? Kanske blir denna tid en vändpunkt för många människor och kanske rent av för människans sätt att leva.

Vi lever ju inte direkt hållbart, i alla fall inte många av oss och de som får möjlighet att leva icke-hållbart tycks ta den möjligheten. Jag tänker på utvecklingen i länder där ekonomin blir bättre och förbrukning och konsumtion ökar.

För att skapa förändring i stora grupper kan det behövas ledarskap. Någon som håller i taktpinnen och tar ut riktningen. Precis som dirigenten som leder orkestern. Det blir fantastiskt vackert när alla spelar tillsammans som en grupp och en känsla av gemenskap, sammanhang och rent av magi kan skapas när man skapar tillsammans. Men om alla spelar efter sin egen pipa och gör precis som den vill, kan det bli läge att hålla för öronen. Det kan bli rent av outhärdligt att lyssna på i längden. Men inte nödvändigtvis, det kan bli vackert då med. Framförallt om man lyssnar in och känner in varandra.

Nu är jag ju inte musiker men detta är bilden jag får av musiker som beskriver upplevelsen och jag upplever att det är en bra metafor för andra sammanhang när vi skapar i grupp.

Men hur får man alla att dansa efter samma pipa?

Hur får man ett helt land att följa riktlinjer, råd, rekommendationer eller lagar som man tagit beslut om?

Är regeringen och Folkhälsomyndigheten auktoriteter?

 

De har mandat att ta beslut som påverkar landets invånare och även om det är upp till oss om vi följer besluten eller inte har de möjlighet att skapa konsekvenser för oss om vi inte förhåller oss till deras beslut så som de önskar. I alla fall har regeringen det, och även riksdagen förstås.

Men är Stefan Löven auktoritär när han håller tal till Sveriges invånare och berättar om läget och vad man på regeringsnivå anser att vi behöver göra just nu? Han gör sitt bästa för att vara det upplever jag och att hålla samman i utmanade tider är bra. Tillsammans kan vi skapa väldigt mycket. Vad som sedan är rätt eller fel kanske ingen egentligen vet. Det som sker i världen nu kommer nog diskuteras och debatteras i många år framöver.

Jag ser att det också debatteras en hel del redan och finns olika åsikter som vad som är rätt och fel just nu. Finns också väldigt olika åsikter om vad det egentligen är som pågår. Det är en väldigt spännande fråga tycker jag, i detta fall nästan lite för spännande. Jag brukar säga att världen vi skapat är galen men frågan är om den är så galen som en del idag upplever, jag hoppas inte det. Men jag skall vara ärlig med att jag verkligen inte har någon aning. Jag tror att det är viktigt att följa sin inre röst, att stanna upp och lyssna på den inre kompassen. Vi har alla vår egen och kanske har vi alla vår egen sanning. Det är också en form av auktoritet, men lyssnar vi på den?

Hur gör du?

För min egen del så är det lite växlande när jag lyssnar på den och när jag inte gör det. Många gånger har jag låtit mig influeras av andra när jag tagit beslut. Man brukar ju säga ibland att det är bra att sova på saken och det kan jag ibland önska att jag gjort oftare. Men jag har också tagit stora blixtsnabba beslut där jag varit fullständigt övertygad och än idag är. Då har intuitionen, magkänslan, eller vad man vill kalla det – varit väldigt tydlig och stark. Det var till exempel så jag blev sambo med bonusbarn för första gången i mitt liv för snart 2 år sedan, 48 år gammal. Det var inget jag någonsin trodde att jag skulle bli.

Jag tänker på auktoriteter, vilka finns det som vi möter i vår vardag?

Lärare, läkare, jurist, chef, ledare osv…

Vad betyder det att möta någon som har en sådan roll och hur förhåller man sig till dem? Vad innebär det att ha en sådan roll?

Eftersom jag är intresserad av psykologi och vårt undermedvetna så tycker jag om att betrakta hur det påverkar mig och hur jag reagerar. Nyligen tog jag körkort för lastbil, vilket innebar att jag uppgraderade min behörighet från att få köra fordon på 3,5 ton till fordon på 33 ton.
Det är rätt stor skillnad på att köra en personbil och en fullastad lastbil, det var mina lärare noga med att påpeka för mig. Jag som trodde att det var en fördel att ha kört bil i 30 år när man skall lära sig köra lastbil. Jag hade fel. Visserligen är det en fördel att vara van vid trafik men jag blev medveten om min egen körning och hur mitt undermedvetna lätt kan hantera en personbil och lätt kan hantera mig. Jag fick verkligen koncentrera mig för att medvetet köra över mitt undermedvetna när det ville ta över min kropp. Så kommer det att vara ett tag när jag kör lastbil och så är det när man skall lära sig något nytt. Det är därför det tar tid. Vi lär oss genom repetition men gör det också när vi visualiserar. Så mental träning är ett utmärkt komplement när man vill lära sig något nytt. Jag spelade häromdagen in NÖHR-modellen som är ett bra exempel på det. Utmärkt att använda för att lära in ett nytt beteende.

Mina körskole-lärare var inte så auktoritära, vilket jag är tacksam för, men inte desto mindre auktoriteter. Och mycket värdefulla sådana. De hade alla flera decenniers erfarenhet av att köra och utbilda i att köra lastbil så när de talade lyssnade jag. Jag gav dem medvetet en stor auktoritet, kanske större än de krävde, och jag gjorde det för min egen skull. Dock var mitt undermedvetna inte riktigt med på noterna och tog lätt över så fort jag inte var närvarandei, och koncentrerad på, körningen. Det var väldigt intressant att betrakta mig själv i detta och också frustrerande. Ett tag undrade jag om jag någonsin skulle klara av att köra lastbil, men det gjorde jag. Efter 17 lektioner och 1 uppkörning så är jag godkänd för att köra lastbil. Så nu kan du få möta mig på vägen rattandes ett fordon som väger 33 ton. Rent teoretiskt är det ett fordon som kör till exempel grus och går på förnyelsebart bränsle. Mer vanligast är nog att en lastad lastbil väger runt 20-25 ton. Lägger man dessutom till ett släp, vilket jag vill göra under 2021, så kan bara det väga 38 ton. Många ton blir det.

På uppkörningen så var inte läraren med och då hade jag istället en inspektör från Trafikverket med mig i bilen. När jag tog B-körkort för 30 år sedan så gjorde jag sex uppkörningar och tog 50 lektioner. Jag var inte sugen på att göra om detta och även om mycket hänt i mitt liv sedan dess och jag är en annan person idag, så fanns detta med i bakgrunden. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera i den situationen och hur jag skulle köra. Jag visste vad som krävdes av mig men skulle jag kunna prestera i det läget och hur skulle jag reagera med en annan person bredvid mig?

Hur hade du själv reagerat tror du? Hur kör du beroende på vem eller vilka du har med dig i bilen, har det någon påverkan? Är det annorlunda när du kör själv? Kanske kör du inte bil, finns det någon annan situation i livet som du kan referera till?

Under min uppkörning så blev jag förvånad över mitt eget beteende. Lärarna hade noga påtalat att eftersom lastbilen väger 10 ggr mer än jag är van vid så behöver jag ha 10 ggr mer uppsikt och i regel hade jag inte det. Jag fick verkligen träna på det på lektionerna och använde olika ord och mantran till mig själv för få mig att få mig att lyfta blicken och röra på mig så att jag såg runt speglarna. Om du inte kört lastbil så ska du veta att även om man sitter högt och ser långt så kan mycket döljas bakom de stora speglarna och när man kör i stadstrafik gäller det att röra sig ordentligt i stolen för att se vad som finns runt omkring. På lektionerna så försökte jag lydigt följa lärarnas instruktioner för att visa att jag gjorde som de sa men på uppkörningen hände något annat.

Jag kom på mig själv med att tänka “vad är det han har på gång nu?” och”vad är det han vill testa nu?”. Jag blev själv förvånad över hur jag responderade på instruktionerna när det var ett prov istället för en lektion. Plötsligt var jag precis så uppmärksam och nyfiken på vad som skedde omkring mig som jag behövde vara, och jag var det med lätthet och självklarhet. Mellan lektionerna hade jag funderat på hur det kommer att bli när jag kör själv och det inte finns någon bredvid mig som kan ta över om jag gör en missbedömning. Jag tänkte att jag förmodligen skulle vara mycket försiktigare när jag kör själv, för då finns ingen backup i min bil. Det är i så fall upp till andra trafikanter att ha marginaler så att de kan anpassa sig om jag gör fel. Det är också det som kallas defensiv körning. Något som kvinnor generellt tycks vara bättre på än män, särskilt yngre män. Antalet dödade och svårt skadade i trafiken har minskat, men det verkar som att det beror på att bilarna blivit bättre för utbetalningar för materiella skador i trafiken ökar och uppgick till 11 miljarder år 2018. Något att tänka på när vi betalar försäkringspremien. En minoritet av trafikanterna är dessutom inblandade i en majoritet av olyckorna. Jag upplevde under utbildningen att kraven på förare höjts sedan jag lärde mig köra bil. Det kändes som att det verkligen behövs och att få köra bil kanske inte borde ses som självklart. Min övertygelse idag är att alla är inte lämpade för det. Jag trodde själv att jag var en mycket bättre förare än jag var. I genomsnitt tror de flesta att de kör bättre än de flesta. Jag var en av dem. Jag hade fel.
Men nu är jag både mer kunnig och mer medveten. Att fräscha upp sina kunskaper om trafiken är något jag VERKLIGEN rekommenderar.

 

En annan auktoritet som jag mött många gånger är läkare. Vad händer i dig när du möter någon i vit rock, med en legimitation på sig och som ser på dig. Kanske böjer huvudet lite framåt och ser allvarligt på dig?
Jag har mött många fantastiska läkare och jag hade inte suttit där jag gör nu om det inte varit för dem. Det gör att de för mig har en stor auktoritet och jag lyssnar på dem. Men något har också ändrats genom åren.

Jag investerar inte samma auktoritet i läkaryrket som jag en gång gjorde. Efter att själv ha arbetat med hälsa i 17 år har jag lärt mig och erfarit att hälsa är ett större ämne än jag anat. Rätt och fel är inte alltid självklart, det finns ofta olika perspektiv även där vi tidigare hävdat att något är svart eller vit. När jag läser och hör om människor som fått en diagnos och kanske rent av en uttalad begränsad livstid av en läkare så blir jag lite bekymrad. I de fall patienten lever längre, kanske mycket längre – blir jag förbryllad. Har man en auktoritet så är det viktigt att vara medveten och klok som en bok. Eller rättare sagt flera böcker. För det finns ofta en annan bok som säger något annat och när man säger till en människa att dess livstid är begränsad till en viss tid så tycker jag att man är mycket klok om man säger: “Jag kan ha fel.”

 

Min erfarenhet är att det finns väldigt få absoluta sanningar.

När man ser engelsk-talande filmer och någon gifter sig så händer det att prästen säger: “By the power vested in me, and as witnessed by friends and family, I now pronounce you husband and wife. You may now kiss the bride.”

Man har alltså gett prästen auktoritet att förklara att ett giftemål har ingåtts. Ett band som förhoppningsvis är byggt på stark kärlek men också omges av juridik. Mycket har hänt i den utvecklingen de senaste decennierna och “until death do us apart” är ofta inte en verklighet idag. Men det ämnet tar vi en annan dag.

Jag trodde faktiskt att prästen använde följande uttryck men fann inte det när jag sökte. Däremot används detta tydligen i USA en del, bland annat av presidenter.

By virtue of the authority vested in me

En kraft, en auktoritet har alltså givits till någon och denna person uttrycker att den är medveten om det och agerar utifrån den. Just nu pågår i USA en konflikt om den kanske högsta auktoriteten en person kan ha där. Och det verkar som att den auktoriteten nu inte har investerats i samma person som det varit under de senaste åren. Vilket han inte vill inse, eller så har han rätt i att han någon vill lura honom – fast det verkar inte så. Trump ser ut att förbli trumpen. Men vi släpper det nu.

 

När vi föds så investerar vi helt naturligt och helt omedvetet en auktoritet i någon eller några som står oss nära. Ofta är det de som kallas våra föräldrar. Vi följer dem omedvetet och gör som de gör. När vi förstår lite mer så avgudar vi dem. Men när vi blir sex år så börjar vi göra tvärtom även om vi fortfarande älskar dem och när vi blir tonåringar så vill vi inte prata med dem och håller oss på vårt rum. Då kan det kännas som ingen i hela världen förstår hur vi fungerar, förutom andra tonåringar möjligen. När jag fyllde 30 år upptäckte jag att jag inte visste allt som jag trodde att jag visste. Jag upptäckte att jag rätt ofta haft fel. En undran dök upp i mig, varför hade jag inte lyssnat mer på mina föräldrar? De hade ju levt längre och måste ju veta mycket mer än jag. Men det kändes som att det var först vid 30 års ålder som började jag förstå hur livet funkar.

När jag sedan fyllde 40 hade det börjat skava, det kändes inte som att jag förstod längre. Det kändes som att frågorna var fler än svaren och varje nytt svar gav upphov till nya frågor.

Idag när jag är 49 känns det som att jag inte vet så mycket överhuvudtaget. Det känns som att jag förstått en del men jag kan lika gärna ha fel. Samtidigt känns det som att det är något inom mig som vet, och något omkring mig som vet. Det känns som att den sanna auktoriteten är något jag inte kan se eller ta på men som hela tiden finns i bakgrunden. När jag stannar upp, lyssnar och känner efter så guidar den mig. Den vill mig väl och den är en del av mig. Likaväl som jag är en del av den.

Det finns många auktoriteter på vår planet och många av dem kan behövas. Men den allra viktigaste behöver vi inte lyssna utåt för att höra. Vi behöver lyssna inåt.

 

Johan Arnkil
Mental coach – Föreläsare – Författare

Fjärås Hälsocenter

Vad tar du för givet i livet?

Vad tar du för givet i livet?

Det är lätt att ta saker för givet.

Detta år när tillvaron vänts upp och ner så har det blivit tydligare för mig. Tydligare hur otroligt känslig balansen är på jorden – i livet och i vardagen.

Det är så lätt att komma ur balans och fokusera på något som senare visar sig inte vara viktigt. Allra tydligast blir det när något försvinner som jag tagit för givet.

Första gången det hände tror jag var 1990 när min bästa vän dog hastigt. Jag hade aldrig tänkt tanken att han inte skulle leva längre, och plötsligt var han borta. Min värld, som då byggde till stor del på honom, rasade samman. Så kan det nog ofta bli när något vi tagit för givet plötsligt försvinner. I år är det fler än vanligt som fått uppleva att någon närstående försvunnit hastigt. Men också att arbeten, inkomster, sammankomster och verksamheter plötsligt försvunnit.

Häromdagen fick jag veta att bowlinghallen som jag växte upp i nu försvunnit – igen. Den lades ner på 90-talet men återuppstod på 2000-talet. Nu gick den i konkurs, liksom flera andra bowlinghallar gjort i Sverige i år – tillsammans med en mängd andra verksamheter. Många tjänsteföretagare tex massörer är idag arbetssökande och deras verksamhet för en bleksam tillvaro. En del går det också bättre för eftersom behovet av massage inte har minskat även om kunder är försiktiga eller osäkra på om de vågar gå på behandling. Jag började massera 2003 och lade ner min verksamhet 2016. Jag trodde att jag var klar med massage då men efter ett halvår upptäckte jag att jag inte mådde bra. Jag saknade den fysiska kontakten, mötena och samtalen. Så jag började massera igen, för att jag behövde det för att må bra. Vi människor behöver fysisk kontakt och det räcker inte med armbåge mot armbåge.

Förresten, är det ju i armvecket man ska nysa och hosta, då är det väl inte så smittsäkert att hälsa på andra med armbågen? Som att kväva en nysning med utsidan av handen och hälsa med insidan. Eller – har jag fel?

Senaste åren har jag mest haft företagsmassage men driver också Fjärås hälsocenter tillsammans med min sambo Anne. Där jobbar vi med holistisk hälsa eftersom kropp, sinne och själ påverkar varandra. 2020 har varit utmanande även för oss. Men behovet av våra tjänster är stort.

Sedan jag startade företag 2010 har jag varit helt inriktad på att hjälpa människor må bra och att det skall vara min syssla på heltid. När så företagsmassagen, som då var 90 procent av min verksamhet, försvann i våras så blev jag chockad  – för där försvann också 90% av mina inkomster. Jag låg i fosterställning en helg och insåg sedan att det var dags att tänka nytt. Jag älskar att vara egenföretagare men ibland är det väldigt skönt att lämna över ansvaret till någon annan. Så jag började söka jobb, en massa jobb. Jag fick anställning som sängchaufför på Hjälpmedelscentralen. Jag körde lätt lastbil och fraktade sängar till människor som ofta var i livets slutskede. På så sätt fick jag uppleva starka och djupa möten och samtal igen. Jag fick verkligen känna att jag gjorde en insats som betydde något och jag jobbade tillsammans med engagerade kollegor. Det var en otroligt lärorik period som gav mig en massa insikter. Men jag tappade också makten över min vardag. Att jobba 40 timmar i veckan på en anställning där jag egentligen bara byter timmar mot kronor fungerar inte för mig. Jag behöver mer frihet och tid för reflektion. Fast när jag kör bil längre sträckor så får jag just det. Så tanken på att köra lastbil dök upp. Min bror och min kusin har kört lastbil så tanken har funnits i bakgrunden ett par gånger i livet men utbildningen är kostsam. I år sponsrar dock arbetsförmedlingen och nu är jag på väg att få alla intyg och behörigheter som krävs för att köra lastbil yrkesmässigt. Den såg jag inte komma!

Hade du sagt detta till mig under 2019  så hade jag inte trott dig.

.Vill du köpa kaffe online som är ekologisk och produkter för din bakning? Då ska du köpa kaffe hos Wendelins kaffe som är svensk hovleverantör inom kaffe.

 

Men idag ser jag en möjlighet att komma ut och resa, i lastbil, gärna runt 10 dagar i månaden och utöver det fortsätta med att hjälpa människor må bra – och att fortsätta skriva. Jag är otroligt nyfiken på hur livet, världen och universum fungerar. Vad är det som pågår egentligen? Det lär jag mig om och reflekterar jag mycket över.

Saker, människor, liv, varelser skapas och uppstår. Sedan försvinner de. Ibland plötsligt, ibland oväntat. Men också ibland när man förväntat det. Ett av de bästa exemplen på att någon försvann som jag upplevt ska vara för evigt var när mina föräldrar gick bort. Far dog 201o och mor dog 2017. Även om det i båda fallen föregicks av sjukdom och inte var helt oväntat kändes det ändå som en chock i kroppen. De hade ju alltid funnits i mitt liv och funnits nära. Det kändes på något sätt overkligt och tomt att något så självklart inte längre var kvar. Men de fick leva och bli gamla och jag är tacksam för att de funnits, all tid vi fått tillsammans och allt de gett mig.

Nyligen fick jag en påminnelse. Jag trodde jag var van vid att hantera att närstående går bort och att jag inte blir så omskakad längre. Jag hade fel. Den 29 november dog en kompis hastigt. Jag fick beskedet på kvällen och sov inte mycket den natten. Vi hade inte umgåtts så mycket de senaste åren men har rest utomlands tillsammans flera gånger och tillbringat många, många After Work:s och söndagsmiddagar ihop.

Nu några dagar efter så känns det ännu overkligt att någon som är född ett år före mig och så påtagligt funnits i mitt liv inte lever längre. Jag tänker på alla stunder vi haft tillsammans och alla samtal och skratt vi delat. Samtidigt infinner sig en känsla i bakgrunden – det är något mer som pågår här. Det kan inte bara vara det här det handlar om. Livet är större än det jag ser, precis som universum är större än jag förstår. Det finns en övertygelse i mig om detta.

Ser man på naturprogram så är det ju ofta rena massakrer som förekommer. Större djur som livnär sig på mindre och släcker många liv i ett ögonblick. Som knölvalar som jagar krill och slutar tonvis i ett nafs. Vi människor gör ofta livet till något så stort och definitivt, likaså med döden. Men när man ser på naturen så går död och födelse in i varandra. Ett träd som fallit är dött samtidigt som det är fullt av liv. Kanske är det så att det förekommer en vanlig missuppfattning om vad liv och död egentligen innebär. Med mänskligt perspektiv skulle ju naturen vara väldigt grym och hänsynslös.

 

“Motsatsen till liv är inte död.

Motsatsen till död är födelse.

Livet har ingen motsats.

Livet är evigt.”

(Ur Stillness Speaks av Eckhart Tolle, fritt översatt av förf.)

Tack Markus, jag önskar dig allt gott på din nya resa ❤️

Johan

Hur ofta kollar du dina “postlådor” idag?

Hur ofta kollar du dina “postlådor” idag?


Hur var det när du växte upp?

✉ Idag får vi post via mail, sms, messenger, linkedin, Instagram, snapchat, facebook med mera.
Varje gång vi får en notis om att vi fått ett nytt “brev” så aktiveras vår hjärna.

🧠 Dess system för kommunikation är anpassad för ett liv vi levde fram till för 10 000 år sedan och idag blir den dagligen bombad med dopamin hos många av oss.

När jag växte upp så var det spännande att få post i lådan vi hade utanför dörren.

Idag har jag 300 meter till brevlådan och får mycket tid att fundera på vilken post som kommit under promenaden dit.
Det är spännande att öppna lådan och finna flera brev med mitt namn på. Kanske är någon av dem inte en räkning 😉

Efter att jag gått igenom posten får jag vänta tills nästa dag innan jag kan få samma kick igen. Om jag ens får någon post då.
Är det fredag så får jag vänta ända till måndag. Vad ska jag göra tills dess?

Denna reflektion gjorde jag idag på väg till brevlådan.
Att ibland stanna upp och betrakta vad man gör och har gjort kan öka medvetenheten.

Har du lärt dig något nytt om dig själv och ditt agerande nyligen?

 

Johan Arnkil

Mental coach – Föreläsare – Författare

www.johanarnkil.com

Hur vet man att man vet?

Hur vet man att man vet?

Jag har litat på och haft förtroende för människor flera gånger som inte lett till det jag önskade eller de förmedlade. Det har påverkat min tillit både till andra och till mig själv. Men jag kan också se att det blir som det ska och att jag får lärdomar.

Hur vet vi vem vi kan lita på? Hur vet vi något överhuvudtaget?

Det HÄR är ett intressant ämne tycker jag och som jag går igång rejält på. Min upplevelse är att det finns ett vetande, en intelligens – som är universiell. Det finns något i bakgrunden som pågår och när jag stillar mig så kommer jag i kontakt med det och plötsligt kan jag veta något mitt mentala jag inte tror på.
Till exempel igår skulle jag på yoga kl 14. På förmiddagen bytte jag däck och hann precis bli klar så att jag hann rusa till yogan. Det är 2 mil att köra dit och när jag skulle åka så kändes det som att det vore bra att jag kollade mailen innan jag åkte. Men jag tänkte att det nog inte behövs. Vad som kom var tanke och känsla här är jag inte helt säker på men såhär upplevde jag det.
När jag åkt så fick min sambo känslan av att yogan var inställd. När jag kom fram så upptäckte jag att den var det. När jag skulle åka så kände jag inte riktigt för det trots att jag sett fram emot det i 2 veckor.

Sånt här händer mig ofta och jag är inte ensam har jag förstått. Min bok Striptease innehåller många såna berättelser som är mer dramatiska.
Mitt mentala vetande om världen handlar mer om mig än om världen. Som Björn Natthiko Lindeblad diskret skrivit på utsidorna av sin bok “Jag kan ha fel”
“Världen är inte som den är.
Den är som du är.”

För att verkligen se och höra världen behöver vi vara stilla och tysta. När vi förlorar kontakten med stillheten och tystnaden inom oss så förlorar vi oss i världen. Det är en mycket obehaglig upplevelse. Men den går att dränka i tv, sociala medier, godis, alkohol, sex, droger, prylar etc
När vi ger bort allt vi har och äger och avsäger oss begär så kan vi få en glimt av världen. Sedan kan vi uppskatta världen för det den är. För det är en fantastisk värld vi lever i och ett otroligt bra land vi bor i. Att 10 procent av befolkningen på 10 milj människor äter medicin för att de mår dåligt är ologiskt. Att 80 procent inte är engagerade på jobbet är vansinne.
Corona vänder upp och ner på allt, det behövs. Men det kan göra ont. Det behöver göra ont för att vi skall göra förändring.

När vi möter andra så är det vi ser en spegelbild av oss själva sägs det. Om vi tror gott om andra så kanske det är för att vi ser det goda i andra eller applicerar det goda vi ser i oss själva på andra. Hur som…det tyder på ett gott perspektiv, även om det kan te sig skadligt ibland.

“Om någon tar din rock. Ge honom också din tröja.”
Det finns en poäng i det. Samtidigt som man inte skall låta sig bli överkörd. Integritet är viktigt. Här upplever jag att vetandet kommer in igen. Inte det mentala för det jag beskrev nu kan jag inte ens förstå själv.
Hur vet man när man skall vända andra kinden till och hur vet man när man skall säga ifrån?

Oh, vad spännande frågor.
Önskar dig en fin vecka! 🌟❤️

 

Johan Arnkil

www.johanarnkil.com

Är cancerns gåta löst?

Jag har ibland sett program och läst artiklar om att forskare försöker lösa cancerns gåta och att framsteg görs. Antalet cancerfall som botas ökar samtidigt som cancer blir allt vanligare och år 2050 beräknas hälften av befolkningen få cancer.
Känner du liksom jag, någon som fått cancer?

Kanske är det du själv?

Känner du någon som dött eller någon som blivit botad?

Känner du någon som fått diagnosen cancer och som läkarna sagt sig inte kunnat bota utan gett patienten besked om att den har några månader kvar att leva?

Känner du någon som fått ett sådant besked och blivit frisk?
Det gör jag.

Jag har dessutom vänners vänner som varit med om samma sak och jag ser två saker här som gör mig fundersam.
För det första; hur kan en människa avgöra hur framtiden kommer att bli?

Dessutom för en annan människa?

Hur kan man säga att någon har x antal månader kvar att leva och att det inte finns något man kan göra åt det?

”Ordet omöjligt kan omöjligt användas om framtiden.”
/Lars Eric Uneståhl, Professor i psykologi

Jag är sedan länge intresserad av utveckling och av att vi människor bryter nya gränser för vad som är möjligt, så jag tycker om att läsa och höra om det. Det tycks ganska vanligt ur ett historiskt perspektiv att något som betraktats som omöjligt senare faktiskt händer eller genomförs.
 Att därför förutsäga en människas liv med säkerhet skulle jag inte våga göra och jag tycker inte att någon ska göra det.
För det andra; eftersom det finns människor som fått en dödsdom i cancer och som nu lever och är friska, hur kan det hända att människor fortfarande får dödsdomar i cancer?
Det går ju inte att uttala sig med säkerhet om någons framtid när vi bevisligen haft fel förut.
Eller har jag missat något?
Dessutom, om att bota cancer är en gåta och det är en gåta hur en del överlever, borde vi inte söka svaret på cancerns gåta bland de som överlevt?
 Jag har inte hört talas om att de människorna blivit föremål för forskning.
 Eller har jag missat något?
Något som det talas mer och mer om, men ändå alldeles för lite upplever jag, är att vi omger oss mer allt fler ämnen som vi inte helt och fullt vet hur de påverkas oss. Det är inte ovanligt att ämnen senare visar sig kunna bidra till att framkalla cancer. Till exempel så rekommenderas solskyddskräm om man behöver vistas i solen med ljus hud. Men när jag läser på så verkar det som att användande av solskyddskrämer faktiskt kan öka risken för cancer. 
Åter igen, det är mycket vi inte vet med säkerhet och det vi tror oss veta idag kan mycket väl ändras.
Jag är inte läkare eller forskare och jag har inte själv haft cancer så det finns människor med betydligt mer erfarenhet och kunskap på området än mig. De skulle jag gärna vilja tala med om detta och höra deras synpunkter.
Anledningen till att jag lyfter ämnet är att jag sedan 90-talet studerat vad vi människor är kapabla till och hur vi kan bryta gränser och sätta nya rekord. Jag har bland annat en Master-utbildning i Neuro Lingvistisk Programmering och jobbar med att hjälpa människor att lösa problem genom att hjälpa dem använda sina egna dolda förmågor. De som inspirerar mig är till exempel Joe Dispenza och Bruce Lipton som forskat och brutit ny mark med sitt arbete. 
Som Joe Dispenza säger om vad hans elever skapar på hans utbildningar:
 ”Vi har sett allt!”
Med tanke på vad vi vet idag och vad vi människor skapat så känns ordet omöjligt som ett ord som blir mindre och mindre användbart. Hur vet vi ens att något är omöjligt?
 Jag skulle snarare vilja säga att allt är möjligt tills motsatsen bevisats.
Vårt språk är oerhört betydelsefullt och vad vi säger till oss själva och vad vi hör andra säga kan ha en fysisk påverkan på vår kropp. Det finns människor som fått en diagnos av en människa i uniform och sedan dött. När sedan resultaten från prover kommit efter patientens död så har provet visat att patienten var frisk.
 Så kraftfullt är ordet från en människa i uniform, det är en auktoritet.
Det finns människor som fått obotliga sjukdomar men som bestämt sig för att de är friska och tänker förbli det och senare har de vid provtagning konstaterats friska.
Min poäng här är att vi bör vara ytterst försiktiga med vad vi säger till oss själva och varandra och hur vi gör det.
Ord är energi och den energin kan omvandlas till något vi kan se och ta på. Kan det vara så att en del av lösningen av cancerns gåta ligger i hur vi förhåller oss till den?
Med den menar jag både cancern, gåtan och lösningen.

Är det omöjligt att något kan vara omöjligt?

När kom någon på att något är omöjligt?

När uppfanns detta ordet?

Hur vet vi att något är omöjligt?

Finns det en myndighet som beslutar om vad som är omöjligt?

Finns det några institutioner som forskar på att avgöra vad som är omöjligt och publicerar det så att vi inte ska ge oss på det, eftersom det är omöjligt?
Skulle inte det spara en massa resurser och tid om vi bara ägnade oss åt det som är möjligt?
Skulle inte Thomas Edison då avslutat sina experiment med att försöka uppfinna en glödlampa?

Det sägs att han försökte 10 000 ggr. Det förstår ju vem som helst att om man försökt flera tusen gånger så går det inte. Då måste det ju vara omöjligt, eller?
Skulle Roger Bannister ha låtit bli att springa den engelska milen under 4 minuter om han förstått att det var omöjligt?
 Han var dessutom läkare så han borde väl ha vetat att det inte gick? 
Skulle vi låtit bli att utveckla datorer?
 Skulle dagens teknik finnas? 
Skulle vi bygga hus som är flera hundra meter höga? 
Skulle vi dyka ner till havets botten?
 Skulle vi sända farkoster ut i rymden?
 Skulle vi bota människor som är sjuka?
 Skulle människan försökt göra upp eld? 
Skulle vi överhuvudtaget finnas?
Om något är omöjligt, hur vet vi det då?
 Kan något överhuvudtaget vara omöjligt? 
Eller finns det bara en skillnad mellan det som hittills gjorts och det som vi ännu inte gjort. Det vi ännu inte funnits lösningen på?
Fast det finns så sånt som är omöjligt och som händer ändå. Det finns människor som blir sjuka och dör av ”oförklarlig anledning”. Det finns människor som blir friska av ”oförklarlig anledning”.
Känner du någon som varit svårt sjuk och som ingen trodde skulle överleva, men som överlevde?
Känner du någon som blivit sjuk och dött utan att det gått att förklara?
Om vi inte kan förklara det, har det då hänt?
Jag är grymt fascinerad av människor som blir friska när det inte anses vara möjligt. Människor som haft cancer och där läkare sagt att de har en begränsad tid kvar att leva och sedan har förklarats friska.
Det har talats om att lösa cancerns gåta. En del menar att den är löst. 
Men det finns ju också människor som överlevt trots att de inte ansågs kunna göra det? Eller levt längre än man trodde var möjligt.
 Har de möjligen löst gåtan?
 När jag läser om varför vissa sjukdomar som cancer ökar så förundras jag över alla de ämnen vi infört och som visat sig kunna bidra till att kunna framkalla cancer. Varför tas inte alla dem bort? 
Vi är väldigt påhittiga men ibland verkar det gå lite för fort. Vi ändrar livsstil och finner nya lösningar som vi inte direkt ser konsekvenserna av. Förr i tiden så skulle man äta 6-8 skivor bröd om dagen, frukost var dagens viktigaste mål, man skulle dricka mjölk från kor och asbest bra. Eller?

Det är bara några exempel på vad av många ansågs självklart men idag inte är det. 
Vad vet vi om framtiden egentligen? 
Vad vet vi om vad som är möjligt och inte?
“Ordet omöjligt kan omöjligen användas om framtiden”, säger Lars Eric Uneståhl pionjär inom psykologi.

Om vi inte kan använda ordet omöjligt om framtiden, kan vi då ens använda det alls?
Blickar vi bakåt så är det en massa saker som blivit möjliga och fler som kommer att bli det.
Bara för att någon inte funnit ”hur” ännu så betyder ju inte det att vi inte ska fortsätta ställa frågan.

Jag vet att det inte är möjligt, men om det var möjligt, hur skulle det då gå till?
Är ordet omöjligt, omöjligt att använda?

Eller är det som på engelska: I´m possible

Sexualitet och våld

Söndagsfunderingar:

🧐 Det är en knepig värld vi skapat.

🤔 Den verkar vara formad utifrån det manliga egots tankar med undergång som det givna resultatet.

Fast nu är vi på väg in i en ny era och det kommer bli fantastiskt bra tror jag, om vi överlever övergången.

🧠 Kanske är det så att intelligenta civilisationer utplånar sig själva på grund av att egot uppstår när intelligens utvecklas, och att det hör till egots natur att utplåna sig självt.

♾️ Kanske är det så att vi blir den första civilisation som övervinner egot och lever i samklang med vår omgivning och universum. Till skillnad från de civilisationer som ofta skildras i science fiction filmer där krig tycks vanligt.

💥 Överlag tycker jag det är underligt med denna fascination för våld som människan tycks ha. Filmer innehåller ofta våld, kärlek, äventyr, komedi och drama men inte sex, trots att ett bra sexliv är en mycket viktig del av livet för många.

Nu har jag bortsett från en stor filmkategori, porrindustrin.

💞 Medveten, närvarande sexualitet tycks ovanligt trots att det kanske bland det mest betydelsefulla vi kan göra för vår personliga utveckling. Detta handlar få filmer om. Jag kommer inte på någon just nu.

Och så undrar jag verkligen varför vi har förmågan att förflytta oss i tid i tanken. Att inte vara här och nu är kanske vår största utmaning. Så är det i alla fall för mig 😊

Den inre kompassen

Den inre kompassen

Känner du att du har mål och mening i livet?

Känner du att du vet varför du går upp på morgonen?

Känner du att du vet vart du är på väg och varför?

 

Senaste tiden har jag själv börjat tvivla. Jag har rusat fram och varit otroligt aktiv  men inte manifesterat det resultat jag väntat mig. När jag stannat upp och tagit en paus så har plötsligt en ny riktning dykt upp, I spåren av Corona så är allt möjligt och många tar ut en ny riktning i livet, men skulle jag det med? Jag som var så säker.

Ja, det ska jag. Efter att ha arbetat hårt med min verksamhet senaste åren skall jag ge mig ut på en ny karriär som kommer ge mig mycket tid för reflektion och stabil inkomst, Det gör att jag kan fortsätta min passion och sprida det som kommer genom mig och ska nå dem som behöver det.

Min inre kompass har tydligt sagt detta och redan de första stegen jag tog var väldigt enkla. Är det rätt så är det lätt sägs det och så känns det verkligen nu. Fast det känns ändå konstigt och främmande att bli…lastbilschaufför. Men min vän och lärare i massage, Peter, som inspirerat mig har jobbat med det i 35 år.

Idag var jag hos en annan lärare, Lollo Wernäng, som också är medial och frågade henne vad hon såg. Ja, du skall köra lastbil och kanske även buss. Till Spanien och andra länder. Ådran i mig som vill utomlands har inte dött, trots Corona och samboliv i Fjärås. Jag mår bra av att vara på resande fot och exakt hur det ser ut är mindre viktigt. Människan har varit resande sedan stenåldern och vår hjärna är skapad för att uppleva nya miljöer. Sedan betyder inte det att man måste flyga kors och tvärs över jorden. Man kan gå, cykla, köra lastbil… eller något annat.

Det viktiga är inte vart man är, vart man är på väg eller hur.
Så länge man följer den inre kompassen.

Till startsidan