Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Livet är som en vågrörelse

Idag har jag varit på begravning.

Min farbror gick bort i maj.

Det var underligt att gå på begravning nu i Corona-tider. Så nära varandra man kommer men ändå inte nära. Jag undrar hur detta kommer att påverka hur vi möts fysiskt framöver. Om rädslan för kroppskontakt kommer att ligga kvar. På något sätt tror jag att det kommer att bli ett minne men frågan är om rädslan eller längtan kommer att vinna.

 

Min farbror var den sista i släktingen i den generationen. Jag tillhör nästa. Generationer rör sig genom tiden som vågor. En våg dyker ner och bereder plats för en ny. En oändlig ström av vågor genom livet.

Ingen början.

Inget slut.

Bara en rörelse. En oändlig rörelse. Som en evighetsmaskin.

Livet har ingen början och inget slut. Det tar sig bara olika former. När en form dör så föds en annan. När jag lever tron att jag är formen livet gestaltar sig i så gör det ont när formen ändrar form.

Men livet fortsätter ändå.

 

 

 

Lev som varje dag vore din sista

Jag menar verkligen det. När du släpper taget om hur saker och ting ska vara och tillåter omgivningen vara som den är så lägger du dig inte i det vi kan kalla för God´s business och Your business.

Du är i My business. Att skilja på ansvar för det som är i dig och utanför dig är befriande. Skapar en känsla av lätthet och bereder plats för tacksamhet för det som är. Den tacksamheten gör att du drar till dig mer av just det. Med lätthet och ansträngningslöst. Uppstår något som annars skulle trigga dig så får det inte fäste. Du blir som ett rosa moln och bara den känslan gör att du blir lättare och mår bättre.

Det i sin tur föder med av händelser och ting i ditt liv som stöder den känslan. Att leva med en känsla av att vara klar med livet när dagen är slut innebär inte att du drar till dig döden. Det innebär att du drar till dig mer av livet. Livet händer ändå och i det myller av energier och händelser vi lever navigerar vi enklast genom lätthet och ansträngningslöshet.

Jag har sysslat mycket med idrott och det talas ofta om att kämpa för att vinna. Istället är det bättre att göra sitt bästa, se sig själv vara och göra det man vill och sedan släppa taget. I efterhand kan man analysera, om så nödvändigt, kring vad som kan behöva justeras eller tränas på till nästa gång. Men just i det avgörande ögonblicket är det irrelevant. Det är The moment of truth och då är det tid att vara just sann. Sann mot sig själv och mot universum i det man önskar.

Johan

Vad är livskvalitet?

Vad är det som händer i Sverige och delar av världen just nu med vårt sätt att leva?

Enligt undersökningar så är varannan svensk orolig för spridning av virus och det har börjat märkas på vårt beteende. På stan om kvällarna är det öde och evenemang hålls inför tomma läktare eller ställs in.

Vad kommer vår rädsla för spridning av virus att leda till?

När jag var drygt 20 år började jag gå ut på krogen på helgerna allt oftare. Det blev en vana som kom att hålla sig i tills jag var i 40-års åldern. Det var som ett beroende och jag behövde komma ut och lufta mig upplevde jag. Det var skönt att skaka av sig veckan och slappna av inför helgen. Kroglivet på Avenyn i Göteborg har efter det fortgått utan min närvaro och de senaste åren har det hänt att jag förundrat åkt förbi krogarna en kväll och tänkt på alla de kvällar jag tillbringat där. Vad var det jag sökte egentligen?

Idag bor jag på landet utanför Fjärås och är sambo med två bonusbarn och två katter. Längtan efter att stå i en bar på Avenyn en fredagkväll är väldigt svag och nu händer det inte ens varje år att jag gör det. Mina vanor ändrades på grund av nya val i livet. Såsom det blir för de flesta i livets olika perioder. Men vad händer om många människor plötsligt ändrar vanor samtidigt? Vilka konsekvenser får det för samhället?

Under senaste året har jag personligen dragit ner allt mer på konsumtion för att anpassa mig för förändringar i mitt yrkesliv. Det är nog många år sedan jag konsumerade så lite som jag gjort de senaste månaderna men samtidigt har jag noterat att jag nog aldrig känt mig så rik som jag gör nu. Det har blivit tydligt för mig att min konsumtion och mitt handlande av tjänster och produkter inte står i proportion till min känsla av att vara rik och uppleva god livskvalitet. Det har istället att göra med andra värden i livet.

Mitt sökande inåt tog fart 1990 när jag vaknade upp efter ett självmordsförsök. Under perioder av min uppväxt var jag deprimerad och i augusti 1990 dog min bästa vän hastigt. Det gjorde att jag då tog beslutet att avsluta mitt liv. För att jag inte orkade mer och inte hade något hopp om framtiden. Det var verkligen nattsvart i livet just då. Men när jag vaknade upp på sjukhuset och insåg att jag fortfarande levde insåg jag också att just handlingen och planerandet av mitt eget självmord var mycket värre än det jag upplevt tidigare. De två veckor som jag förberedde mig på att lämna livet var med god marginal det värsta jag någonsin upplevt och jag konstaterade att det var något jag aldrig skulle orka göra om igen. Eftersom det jag upplevt var för jobbigt att minnas och jag inte hade något som helst hopp om framtiden så flyttade jag fokuset till här och nu. Jag ställde frågan: ”Vad kan jag uppskatta just nu?”

Den frågan förde mig bort från negativa tankar och till en känsla av livskvalitet och uppskattning för det som fanns i mitt liv just då. Det var ofta små saker som fina naturupplevelser, möten med djur, få ett leende av en okänd människa eller en kram av en vän.

Kan det vara så att vi människor på grund av rädsla för att bli smittade av virus nu börjar ändra våra vanor på ett sådant sätt att vi börjar värdesätta de små sakerna i livet igen? Så som våra förfäder kanske gjorde som levde ett enkelt liv på savannen och där gruppen och relationer var det mest betydelsefulla. De levde ju ändå i en miljö väldigt mycket farligare än de flesta av oss gör idag men den bild jag får av hur de levt är att det troligen varit ett stillsamt liv.

Hur skulle det påverka vårt samhälle och utbudet av tjänster och produkter om nuvarande tillstånd blir långvarigt? Skulle det bli en krasch och en kraftig period av omställning?
Skulle vi gå tillbaks till att leva på samma sätt efteråt om det blev långvarigt?

I ett land som Sverige lever vi i en skyddad trygghet men samhället är sårbart för hastiga förändringar och det märks tydligt nu. Det har skapats en form av balans och ett välstånd men grundar vi det för mycket på konsumtion och spenderande?

På regeringens hemsida kan man läsa om nya mått på välstånd sedan år 2017 och två av dem är ”Nöjd med livet” och ”Självskattad allmän hälsa”. Viktiga faktorer för detta är nära relationer och och en god relation med sig själv. Kanske kan rådande läge göra att vi fokuserar mer på de närmsta relationerna och får mer tid att ta hand om vår egen mentala hälsa i ett mer stillsamt liv. Vilket också kan behövas när rädsla ligger nära. 
När man skalar av i livet kan det visa sig vad som egentligen är viktigt. Kanske blir det rent av så att rädslan för ett virus leder till en bättre mental hälsa och ökad livskvalitet. Eller som Albert Einstein skrev 1922:

Ett lugnt och anspråkslöst liv ger mer lycka än ett ständigt jagande av framgång kombinerat med ständig rastlöshet.

(Fritt översatt av författaren)

Väljer du rädsla eller kärlek?

Kanske är det finskt ledarskap som vi behöver nu? Min vän Sofia tipsade om denna film och Stariel och Suvi fattade snabbt när jag delade den.

Alla tre har de ursprung från Finland, och alla har de ofta inspirerat mig genom att välja kärlek och sprida kärlek.

Kanske är det mot Finland vi riktar våra blickar nu för att få kraft att välja kärlek istället för rädsla. 🇫🇮💞🇸🇪

Denna tid kommer inte att passera utan offer men jag tror på ett högre syfte. Min bästa vän Sven dog när jag var 18 år. När jag ser tillbaka idag så är hans död både det värsta och det bästa som hänt mig. Men det tog många år innan jag kunde finna ett förhållningssätt till hans bortgång som var skonsamt för mig. Mitt perspektiv blev att han var färdig med det livet och att det fanns en ny uppgift för honom. Jag har ingen aning om det stämmer men det är det enda vettiga perspektiv jag funnit så jag valde det. Jag valde den sanningen.

Vilka sanningar väljer du?

Hur kan du välja kärlek istället för rädsla när livet utmanar dig?

Vad skulle hända om pengar blev värdelösa?

Vad skulle hända om pengar blev värdelösa?

Det mesta som skrivs i media handlar om Corona nu på ett eller annat sätt känns det som. Det satsas pengar och investeras för att stoppa virus och skydda människor. Ofta har det tidigare talats om besparingar och kostnader men nu finns det ett överflöd av pengar. Pengar att stoppa det som nu måste stoppas. Men hade vi inga problem eller utmaningar i världen innan? Hade vi inte något som borde ändrats och som vi inte gjorde på grund av att det skulle kosta för mycket pengar?

Svält, krig, brottslighet och sjukdomar har väl inte försvunnit men kanske finns inte tid till det nu. Eller inte tid att rika uppmärksamheten mot det.

Jag förundras över flödet av pengar och synen på brist och tillgångar. Min egen verksamhet fick ett tapp på 90 procent i inkomster under två dagar i början av april. Det kändes och kan ta månader att nå upp till normal nivå igen. Jag började tänka i tankar av brist. Men samtidigt gjorde jag en övning under 21 dagar där Deepak Chopra guidar i att uppleva överflöd. Det var en väldigt skön resa och jag kände verkligen och såg överflödet som omger mig. Orden ”Idag betraktar jag det överflöd som omger mig” landar väldigt skönt i mig. Jag ser hur oerhört mycket det finns i mitt liv och omkring mig. Tänk så mycket vi har och så mycket vi är. Så mycket vi kan skapa och bidra med. Men ju mer jag läser om vår utveckling och hur världen fungerar desto mer ter det sig som att vi själva begränsar vår utveckling. Som att en del individer vill ha mer än andra och ha inflytande över andra. De tar mer än de ger eller så ger de för att få. Tänk om vi alla gav för att ge, utan avsikt att få något tillbaks. Tänk om ALLA gjorde. En utopi kanske någon tänker?

Jag tror inte det. Jag tror att det snarare är ursprunget. Jag tror att utgångspunkten egentligen är överflöd. Någon har förutspått att pengar kommer att bli värdelösa en dag. Hur skulle världen te sig då? En värld utan betalningsmedel, utan makt över andra, utan ego och där individen är viktig för helheten. Där individen lyfts för sin roll i gruppen. För att gruppen är det viktiga. För att tillsammans är det viktiga. Tillsammans är allt möjligt. Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi åstadkomma vad som helst. När ingen vill ha någon för egen sig eller vill vara förmer än någon annan så kan vi alla förenas som bröder och systrar, som en stor familj.

Låter som en utopi kanske. Men när jag läser om kvantfysikens lagar så är det ju redan så. Allt sitter ihop och allt har en påverkan på allt annat. Det som händer dig, händer även mig. Som nybliven sambo med barn och djur sedan ett år är det väldigt tydligt. Vi sju i huset är en enhet. Händer det något med någon av oss vuxna, barn, katter eller hund så påverkar det alla. Vi behöver varandra och om en väljer att fokusera på sig själv så försvagar det gruppen. I en värld med flera miljarder människor blir det väldigt förvirrat när vi drar åt olika håll. Jag tror att denna tiden handlar om att vi ska lära oss att leva i compassion med varandra, med allt levande på jorden, med universum och dess andra intelligenser. Jag vet inte om det är så. Jag kan inte bevisa det. Men jag har en väldigt stark känsla av det. Det känslan brukar ofta visa vägen, och jag är inte ensam om den.

 

400 miljarder kronor eller uppehållstillstånd

Vad är viktigast för Sverige och dess befolkning?

Vad är viktigast att skapa klarhet kring?

Vad är viktigast att granska?

Är det hur det kommer sig att en städerska utan uppehållstillstånd kunde arbeta för ett företag som anlitades av en minister?

Eller är det hur samma minister, numera statsminister, hanterar utgifter för över 400 miljarder kronor?

Vad sysslar Sveriges journalister med?

Vad är deras syfte?

Det kan säkert vara många olika men jag förundras över rapporteringen och fokuset.

 

Vår oändliga potential

Vår oändliga potential
Inom oss människor bor en enorm kraft – en oändlig potential.
Men det är vanligt att vi inte använder den fullt ut förrän vi verkligen behöver det. Ofta är det först när vi testas rejält av livets utmaningar, som vi plockar fram får inre potential. Då får den inre kraft vi låtit slumra i vardagen, plötsligt liv.
Vår hjärna är programmerad för överlevnad ända sedan stenåldern men idag behöver de flesta av oss – tack och lov – inte slåss för vår överlevnad varje dag. Om vi dock hotas, emotionellt eller fysiskt, tar vi omedelbart fram vår fulla kraft och kan göra allt för att överleva. Samma gäller när något som är viktigare än vårt eget liv blir hotat, som en mamma som skyddar sitt barn. Instinkten är så grundläggande att den finns även bland djuren. Tänk dig att möta en älgko och hennes kalv. Eller ett vildsvin och hennes kultingar.
Ändå har vi människor lyckats trycka ner den feminina och moderliga kraften i så många sammanhang. Så många kvinnor det finns som inte vågar ta plats och har låg självkänsla.
Men det gäller även män, mig själv inkluderad, så ofta jag låtit mig själv stå tillbaka för någon annan. För att jag inte trott att jag kan eller är värd att synas.
Våra omedvetna begränsande program berövar inte bara oss själva, själva livet, utan stjäl också vår unika gåva från universums fantastiska skapelse – vår jord.
Vi kallar henne moder jord, och vi hennes barn. Hon håller oss och skyddar oss och vill inget hellre än att se oss slå ut i blom tillsammans med all grönska hon bär.
Jag har en obeveklig tro på människans potential och sedan 30 år tillbaka är mitt största intresse vår mänskliga utveckling. Hur gör vi för att bli de vi är här för att vara?
På min resa har jag samlat mängder av verktyg i personlig utveckling och självledarskap. Fantastiska verktyg som kan ha en transformerande effekt när man använder dem, men är helt värdelösa när man bara har dem utan att använda dem.
Kunskap är inte makt.
APPLICERAD kunskap är makt.
Det ger makt över sitt eget liv och det man kan skapa.
Det ger möjlighet att slå ut i blom.
Tillsammans är vi oerhört kraftfulla och det är vackert att se människor som slår ut i blom precis som blommorna på en äng om våren.
Tänk vad vi tillsammans kan skapa när vi alla lever vår fulla kraft och blomstrar.
Blommorna ger näring till bina som njuter av dess nektar. I samma ögonblick ger bina ekosystemet förutsättning för fortplantning och liv. I djup symbios lever de tillsammans och grundar den natur som föder alla levande varelser i vår värld.
Att blomstra på detta sätt som människa och att leva i symbios tror jag är vårt syfte på jorden. Och min passion är att frigöra vår inre potential. Vår oändliga, mänskliga potential.
May the force be with you.
You do not have the force.
You are the force.
Set it free.

Riddaren utan rustning

Riddaren utan rustning

Det var en gång…

på ett annat sätt.

 

Det var en gång en prinsessa i nöd.
Hennes rop på hjälp uppmärksammades av en fristående riddare på strövtåg. Det var en riddare utan arme som levde ett liv i frihet och följde sin egen väg.
Hans liv tillhörde inte någon kung. Han var sin egen kung och hans rustning, lans och svärd löd endast honom.
Men hans mission var att rädda och hjälpa de i nöd. Han kom ridandes på en kulle i solnedgången. Solen speglade sig i hans rustning som blänkte i dagens sista strålar. På prinsessans avlägsna rop reagerade han blixtsnabbt. Det väckte honom ur tankarnas dvala som hästens gungande försatt honom i. Han kommenderade sin vita springare i galopp mot de avlägsna skriken. På ett stort grönt fält fann henne i fara och förtvivlan. Omgiven av fiender skrek hon på hjälp och han ryckte upp henne ur nöden. Han satte henne på sin vita springare och med den kraftiga skölden skyddade han henne. Med sitt vassa svärd försvarade han henne. Med sin spetsiga lans bröt han väg för henne ut till räddning.

De red och red natten lång. Till slut behövde hästen vila och de slog sig ned. Han lyfte ned henne och höll henne ömt i sin famn. Han såg hennes vackra ansikte med kärlek och hon föll för honom när deras blickar möttes. Hennes räddning, hennes riddare. Det var han som hon letat efter och som skulle vara henne trogen. Han skulle göra allt för henne. Hon litade till det och öppnade sig för honom. Innanför rustningen smalt han som isen en varm sommardag. Hon förtrollade honom. Hon blev hans allt.

De slog sig ned i skogen och levde av det naturen gav. De levde i frihet och hade varandra.

Men en riddare är en riddare. En riddare bär rustning. Han bär svärd och sköld. Det är tung utrustning att bära som gör honom trött och tung. Deras kärlek var djup och gränslös men det hon längtade efter mannen bakom rustningen. Hon var oändligt tacksam för riddaren som räddat henne men det var mannen hon ville möta och leva med. Hon påtalade det för honom och han lyssnade. Han förstod att hon hon menade allvar och kände att det var tungt att röra sig. Det var tydligt för honom att han bar på något som han inte behövde längre. Men han kunde inte se vad det var. Han såg inte sin rustning. Han hade burit den sedan barnsben och den hade blivit en del av honom.

Förtvivlat bad hon honom att ta av sig rustningen. Han lyssnade och hörde hennes bön. Han ville inget hellre än att välkomna hennes önskan men han såg inte hur. Till slut orkade hon inte längre. Till slut bar inte hennes kärlek hela vägen. Mannen som varit riddare hela sitt liv hade glömt bort att han var född som man. I den glömskan hade han förlorat sig själv. Det gjorde att han även förlorade henne. Hon valde till slut att gå. När hon berättade det för honom och han till slut insåg att hon menade allvar så brast det för honom. Han frågade sig vem han var. Han såg på sig själv och försökte följa henne. Plötsligt, och äntligen – såg han sin rustning. Han hade burit den så länge. Den hade blivit en del av honom.
En gång i tiden behövde han den. Men sedan länge tjänade den honom inte. Visst var den praktisk i nöd ibland. Men mannen bakom rustningen var starkare än den. När hon lämnade honom och han försökte röra sig så brast den i sina fogar. Den blanka, skimrande rustningen slamrade och skrällde när den hängde i delar kring honom. När han rörde sig skavde det. Men ju mer han rörde sig desto mer föll den också sönder.

– Vem är jag utan rustning, frågade han sig. Han ville så gärna veta men vågade knappt fråga. På sin väg bort såg prinsessan honom bryta sönder. Han stod där i sin förtvivlan, halvnaken på knä. Hon stod kvar – berörd med tårar i ögonen medan han stapplande tog han sig fram till henne.

– Kan du hjälpa mig, frågade han. Hon avlastade honom de delar han  inte såg och plockade bort de som skavde. Han kände sig naken och rädd men också tacksam. Tacksam för att äntligen känna sig lättare och friare. En känsla han längtat så efter men inte förstått hur.

 

Detta kom till mig idag när jag läste i boken “Rädd att falla”, som handlar om forskning på manlighet, och reflekterade över mina egna erfarenheter. Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör. Människans försök att förstå sig själv och andra är inte alltid framgångsrika. När vi tar beslut utan förståelse och insikt så går vi vilse. I grund och botten handlar det om att vi inte ägnar fokus åt att upptäcka vem vi är. Vem är det som ser ut genom våra egna ögon? Varför vi är här?
Från början hade vi nog bättre koll på det än vi har idag. Idag har vi mer kunskap men den är inte så mycket värd utan den visdom vi är sprungna ur.
Att leva livet fullt ut början med att lära känna sig själv.

Johan Arnkil
Coach – Föreläsare – Författare

www.johanarnkil.com

Följer du myndigheternas rekommendationer?

Följer du myndigheternas rekommendationer?

Det har under år 2020 nästan blivit ett slagord att man “Följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer”. I stormiga tider är det skönt att ha något att hålla sig i. När det gungar på skeppet  är det skönt med en kapten som ger tydliga order till besättningen och lugnar passagerarna. Då kan man ta sig genom de värsta kriser. Så är det även när man är ute och flyger och far, bland luftgropar och stormar, och kapten till slut sätter ner planet på marken till ackompanjemang av passagerarnas applåder. Ty i stormiga tider behövs ledarskap.

Därför är det tryggt att vi i Sverige har myndigheter som håller ordning och guidar oss svenskar under detta skakiga år. Utan dem hade vi ju inte kunnat veta vad vi får, bör, borde och måste. De har vår hälsa, vårt välbefinnande och vår ekonomi i sina trygga händer och följer vi deras råd så kommer allt gå bra.

Folkhälsomyndigheten hjälper oss att ha god hälsa och genom att följa deras rekommendationer främjas folkhälsan,  ingen i Sverige ska behöva må dåligt i onödan. Om man mot förmodan ändå skulle må dåligt så har Läkemedelsverket sett till att vi har mediciner som är säkra och hjälper oss att bli friska igen. För att fortsätta vara friska är det viktigt med bra mat och Livsmedelsverket ser till att vi alltid får i oss rätt föda och att hyllorna i mataffärerna är fulla av näringsriktiga livsmedel.

För att vi inte skall drabbas av samma problem som andra länder har så har vi till exempel Migrationsverket som ser till att de som behöver boplats hos oss, eftersom en del andra länders system kraschar, lätt kan smälta in och berika vårt samhälle med deras  kunskaper  som vi ser till att ge plats för. En del av de som söker hem hos oss har protesterat mot myndigheter i det land de lämnar, och just därför kommer de till oss för de vågar inte bo kvar.

Skulle något i alla fall gå fel så finns polismyndighet, åklagarmyndighet, domstolar och kriminalvård så att den som trots allt halkat snett i vårt system kan bli omhändertagen, straffad och få hjälp att återanpassa sig  till vårt system.

För att allt detta skall fungera smidigt så är modern teknik en viktig ingrediens som ständigt utvecklas, men för att det inte skall gå överstyr så har vi bland annat en Strålsäkerhetsmyndighet som ser till att det går rätt till och vår hälsa inte äventyras när vi utvecklar ny teknik.

Skolmyndigheten ser till att skolorna och utbildningarna utvecklas och att barnen idag har den kunskap de behöver när de går in i vuxenlivet och kommer ut i samhället.

Detta är lite av vad våra över 270 myndigheter hjälper oss med.

Det är av yttersta vikt att alltid följa dessa myndigheters rekommendationer och aldrig ifrågasätter dem. För det skulle kunna äventyra vår hälsa och vår ekonomi. Tack vare att vi följer deras rekommendationer så blir svenskar allt friskare för varje dag, allt mer kompetenta och Sveriges rikedom allt större.

 

Eller så styrs alla myndigheter av vanliga människor som agerar utifrån sin goda intention och några betydelsefulla frågor uppstår:


Vad handlar detta om egentligen?

Vem tjänar på det här?

Vem är det som styr, egentligen?

 

Johan Arnkil

Coach – Föreläsare – Författare – Ställer frågor för ökad medvetenhet
www.johanarnkil.com

Hur förhåller man sig till en auktoritet?

Hur förhåller man sig till en auktoritet?

Vad är en auktoritet för dig, kommer du på några exempel?

Vad är auktoritär för dig?

Vad innebär dessa för dig?

Hur ser du på dem?

Vad har de för betydelse i ditt liv?

 

Detta år har mycket vänts upp och ner i världen. Vårt sätt att leva har ändrats och en del säger att det aldrig kommer att bli som det varit. Det var väl inte så att det var perfekt före 2020 gjorde sitt intåg så kanske kan förändringar som skapas nu bli till det bättre? Kanske blir denna tid en vändpunkt för många människor och kanske rent av för människans sätt att leva.

Vi lever ju inte direkt hållbart, i alla fall inte många av oss och de som får möjlighet att leva icke-hållbart tycks ta den möjligheten. Jag tänker på utvecklingen i länder där ekonomin blir bättre och förbrukning och konsumtion ökar.

För att skapa förändring i stora grupper kan det behövas ledarskap. Någon som håller i taktpinnen och tar ut riktningen. Precis som dirigenten som leder orkestern. Det blir fantastiskt vackert när alla spelar tillsammans som en grupp och en känsla av gemenskap, sammanhang och rent av magi kan skapas när man skapar tillsammans. Men om alla spelar efter sin egen pipa och gör precis som den vill, kan det bli läge att hålla för öronen. Det kan bli rent av outhärdligt att lyssna på i längden. Men inte nödvändigtvis, det kan bli vackert då med. Framförallt om man lyssnar in och känner in varandra.

Nu är jag ju inte musiker men detta är bilden jag får av musiker som beskriver upplevelsen och jag upplever att det är en bra metafor för andra sammanhang när vi skapar i grupp.

Men hur får man alla att dansa efter samma pipa?

Hur får man ett helt land att följa riktlinjer, råd, rekommendationer eller lagar som man tagit beslut om?

Är regeringen och Folkhälsomyndigheten auktoriteter?

 

De har mandat att ta beslut som påverkar landets invånare och även om det är upp till oss om vi följer besluten eller inte har de möjlighet att skapa konsekvenser för oss om vi inte förhåller oss till deras beslut så som de önskar. I alla fall har regeringen det, och även riksdagen förstås.

Men är Stefan Löven auktoritär när han håller tal till Sveriges invånare och berättar om läget och vad man på regeringsnivå anser att vi behöver göra just nu? Han gör sitt bästa för att vara det upplever jag och att hålla samman i utmanade tider är bra. Tillsammans kan vi skapa väldigt mycket. Vad som sedan är rätt eller fel kanske ingen egentligen vet. Det som sker i världen nu kommer nog diskuteras och debatteras i många år framöver.

Jag ser att det också debatteras en hel del redan och finns olika åsikter som vad som är rätt och fel just nu. Finns också väldigt olika åsikter om vad det egentligen är som pågår. Det är en väldigt spännande fråga tycker jag, i detta fall nästan lite för spännande. Jag brukar säga att världen vi skapat är galen men frågan är om den är så galen som en del idag upplever, jag hoppas inte det. Men jag skall vara ärlig med att jag verkligen inte har någon aning. Jag tror att det är viktigt att följa sin inre röst, att stanna upp och lyssna på den inre kompassen. Vi har alla vår egen och kanske har vi alla vår egen sanning. Det är också en form av auktoritet, men lyssnar vi på den?

Hur gör du?

För min egen del så är det lite växlande när jag lyssnar på den och när jag inte gör det. Många gånger har jag låtit mig influeras av andra när jag tagit beslut. Man brukar ju säga ibland att det är bra att sova på saken och det kan jag ibland önska att jag gjort oftare. Men jag har också tagit stora blixtsnabba beslut där jag varit fullständigt övertygad och än idag är. Då har intuitionen, magkänslan, eller vad man vill kalla det – varit väldigt tydlig och stark. Det var till exempel så jag blev sambo med bonusbarn för första gången i mitt liv för snart 2 år sedan, 48 år gammal. Det var inget jag någonsin trodde att jag skulle bli.

Jag tänker på auktoriteter, vilka finns det som vi möter i vår vardag?

Lärare, läkare, jurist, chef, ledare osv…

Vad betyder det att möta någon som har en sådan roll och hur förhåller man sig till dem? Vad innebär det att ha en sådan roll?

Eftersom jag är intresserad av psykologi och vårt undermedvetna så tycker jag om att betrakta hur det påverkar mig och hur jag reagerar. Nyligen tog jag körkort för lastbil, vilket innebar att jag uppgraderade min behörighet från att få köra fordon på 3,5 ton till fordon på 33 ton.
Det är rätt stor skillnad på att köra en personbil och en fullastad lastbil, det var mina lärare noga med att påpeka för mig. Jag som trodde att det var en fördel att ha kört bil i 30 år när man skall lära sig köra lastbil. Jag hade fel. Visserligen är det en fördel att vara van vid trafik men jag blev medveten om min egen körning och hur mitt undermedvetna lätt kan hantera en personbil och lätt kan hantera mig. Jag fick verkligen koncentrera mig för att medvetet köra över mitt undermedvetna när det ville ta över min kropp. Så kommer det att vara ett tag när jag kör lastbil och så är det när man skall lära sig något nytt. Det är därför det tar tid. Vi lär oss genom repetition men gör det också när vi visualiserar. Så mental träning är ett utmärkt komplement när man vill lära sig något nytt. Jag spelade häromdagen in NÖHR-modellen som är ett bra exempel på det. Utmärkt att använda för att lära in ett nytt beteende.

Mina körskole-lärare var inte så auktoritära, vilket jag är tacksam för, men inte desto mindre auktoriteter. Och mycket värdefulla sådana. De hade alla flera decenniers erfarenhet av att köra och utbilda i att köra lastbil så när de talade lyssnade jag. Jag gav dem medvetet en stor auktoritet, kanske större än de krävde, och jag gjorde det för min egen skull. Dock var mitt undermedvetna inte riktigt med på noterna och tog lätt över så fort jag inte var närvarandei, och koncentrerad på, körningen. Det var väldigt intressant att betrakta mig själv i detta och också frustrerande. Ett tag undrade jag om jag någonsin skulle klara av att köra lastbil, men det gjorde jag. Efter 17 lektioner och 1 uppkörning så är jag godkänd för att köra lastbil. Så nu kan du få möta mig på vägen rattandes ett fordon som väger 33 ton. Rent teoretiskt är det ett fordon som kör till exempel grus och går på förnyelsebart bränsle. Mer vanligast är nog att en lastad lastbil väger runt 20-25 ton. Lägger man dessutom till ett släp, vilket jag vill göra under 2021, så kan bara det väga 38 ton. Många ton blir det.

På uppkörningen så var inte läraren med och då hade jag istället en inspektör från Trafikverket med mig i bilen. När jag tog B-körkort för 30 år sedan så gjorde jag sex uppkörningar och tog 50 lektioner. Jag var inte sugen på att göra om detta och även om mycket hänt i mitt liv sedan dess och jag är en annan person idag, så fanns detta med i bakgrunden. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera i den situationen och hur jag skulle köra. Jag visste vad som krävdes av mig men skulle jag kunna prestera i det läget och hur skulle jag reagera med en annan person bredvid mig?

Hur hade du själv reagerat tror du? Hur kör du beroende på vem eller vilka du har med dig i bilen, har det någon påverkan? Är det annorlunda när du kör själv? Kanske kör du inte bil, finns det någon annan situation i livet som du kan referera till?

Under min uppkörning så blev jag förvånad över mitt eget beteende. Lärarna hade noga påtalat att eftersom lastbilen väger 10 ggr mer än jag är van vid så behöver jag ha 10 ggr mer uppsikt och i regel hade jag inte det. Jag fick verkligen träna på det på lektionerna och använde olika ord och mantran till mig själv för få mig att få mig att lyfta blicken och röra på mig så att jag såg runt speglarna. Om du inte kört lastbil så ska du veta att även om man sitter högt och ser långt så kan mycket döljas bakom de stora speglarna och när man kör i stadstrafik gäller det att röra sig ordentligt i stolen för att se vad som finns runt omkring. På lektionerna så försökte jag lydigt följa lärarnas instruktioner för att visa att jag gjorde som de sa men på uppkörningen hände något annat.

Jag kom på mig själv med att tänka “vad är det han har på gång nu?” och”vad är det han vill testa nu?”. Jag blev själv förvånad över hur jag responderade på instruktionerna när det var ett prov istället för en lektion. Plötsligt var jag precis så uppmärksam och nyfiken på vad som skedde omkring mig som jag behövde vara, och jag var det med lätthet och självklarhet. Mellan lektionerna hade jag funderat på hur det kommer att bli när jag kör själv och det inte finns någon bredvid mig som kan ta över om jag gör en missbedömning. Jag tänkte att jag förmodligen skulle vara mycket försiktigare när jag kör själv, för då finns ingen backup i min bil. Det är i så fall upp till andra trafikanter att ha marginaler så att de kan anpassa sig om jag gör fel. Det är också det som kallas defensiv körning. Något som kvinnor generellt tycks vara bättre på än män, särskilt yngre män. Antalet dödade och svårt skadade i trafiken har minskat, men det verkar som att det beror på att bilarna blivit bättre för utbetalningar för materiella skador i trafiken ökar och uppgick till 11 miljarder år 2018. Något att tänka på när vi betalar försäkringspremien. En minoritet av trafikanterna är dessutom inblandade i en majoritet av olyckorna. Jag upplevde under utbildningen att kraven på förare höjts sedan jag lärde mig köra bil. Det kändes som att det verkligen behövs och att få köra bil kanske inte borde ses som självklart. Min övertygelse idag är att alla är inte lämpade för det. Jag trodde själv att jag var en mycket bättre förare än jag var. I genomsnitt tror de flesta att de kör bättre än de flesta. Jag var en av dem. Jag hade fel.
Men nu är jag både mer kunnig och mer medveten. Att fräscha upp sina kunskaper om trafiken är något jag VERKLIGEN rekommenderar.

 

En annan auktoritet som jag mött många gånger är läkare. Vad händer i dig när du möter någon i vit rock, med en legimitation på sig och som ser på dig. Kanske böjer huvudet lite framåt och ser allvarligt på dig?
Jag har mött många fantastiska läkare och jag hade inte suttit där jag gör nu om det inte varit för dem. Det gör att de för mig har en stor auktoritet och jag lyssnar på dem. Men något har också ändrats genom åren.

Jag investerar inte samma auktoritet i läkaryrket som jag en gång gjorde. Efter att själv ha arbetat med hälsa i 17 år har jag lärt mig och erfarit att hälsa är ett större ämne än jag anat. Rätt och fel är inte alltid självklart, det finns ofta olika perspektiv även där vi tidigare hävdat att något är svart eller vit. När jag läser och hör om människor som fått en diagnos och kanske rent av en uttalad begränsad livstid av en läkare så blir jag lite bekymrad. I de fall patienten lever längre, kanske mycket längre – blir jag förbryllad. Har man en auktoritet så är det viktigt att vara medveten och klok som en bok. Eller rättare sagt flera böcker. För det finns ofta en annan bok som säger något annat och när man säger till en människa att dess livstid är begränsad till en viss tid så tycker jag att man är mycket klok om man säger: “Jag kan ha fel.”

 

Min erfarenhet är att det finns väldigt få absoluta sanningar.

När man ser engelsk-talande filmer och någon gifter sig så händer det att prästen säger: “By the power vested in me, and as witnessed by friends and family, I now pronounce you husband and wife. You may now kiss the bride.”

Man har alltså gett prästen auktoritet att förklara att ett giftemål har ingåtts. Ett band som förhoppningsvis är byggt på stark kärlek men också omges av juridik. Mycket har hänt i den utvecklingen de senaste decennierna och “until death do us apart” är ofta inte en verklighet idag. Men det ämnet tar vi en annan dag.

Jag trodde faktiskt att prästen använde följande uttryck men fann inte det när jag sökte. Däremot används detta tydligen i USA en del, bland annat av presidenter.

By virtue of the authority vested in me

En kraft, en auktoritet har alltså givits till någon och denna person uttrycker att den är medveten om det och agerar utifrån den. Just nu pågår i USA en konflikt om den kanske högsta auktoriteten en person kan ha där. Och det verkar som att den auktoriteten nu inte har investerats i samma person som det varit under de senaste åren. Vilket han inte vill inse, eller så har han rätt i att han någon vill lura honom – fast det verkar inte så. Trump ser ut att förbli trumpen. Men vi släpper det nu.

 

När vi föds så investerar vi helt naturligt och helt omedvetet en auktoritet i någon eller några som står oss nära. Ofta är det de som kallas våra föräldrar. Vi följer dem omedvetet och gör som de gör. När vi förstår lite mer så avgudar vi dem. Men när vi blir sex år så börjar vi göra tvärtom även om vi fortfarande älskar dem och när vi blir tonåringar så vill vi inte prata med dem och håller oss på vårt rum. Då kan det kännas som ingen i hela världen förstår hur vi fungerar, förutom andra tonåringar möjligen. När jag fyllde 30 år upptäckte jag att jag inte visste allt som jag trodde att jag visste. Jag upptäckte att jag rätt ofta haft fel. En undran dök upp i mig, varför hade jag inte lyssnat mer på mina föräldrar? De hade ju levt längre och måste ju veta mycket mer än jag. Men det kändes som att det var först vid 30 års ålder som började jag förstå hur livet funkar.

När jag sedan fyllde 40 hade det börjat skava, det kändes inte som att jag förstod längre. Det kändes som att frågorna var fler än svaren och varje nytt svar gav upphov till nya frågor.

Idag när jag är 49 känns det som att jag inte vet så mycket överhuvudtaget. Det känns som att jag förstått en del men jag kan lika gärna ha fel. Samtidigt känns det som att det är något inom mig som vet, och något omkring mig som vet. Det känns som att den sanna auktoriteten är något jag inte kan se eller ta på men som hela tiden finns i bakgrunden. När jag stannar upp, lyssnar och känner efter så guidar den mig. Den vill mig väl och den är en del av mig. Likaväl som jag är en del av den.

Det finns många auktoriteter på vår planet och många av dem kan behövas. Men den allra viktigaste behöver vi inte lyssna utåt för att höra. Vi behöver lyssna inåt.

 

Johan Arnkil
Mental coach – Föreläsare – Författare

Fjärås Hälsocenter

Till startsidan