Hur mycket stress skall vi ha i vårt liv innan vi är nöjda?

Är det självklart att vara stresstålig?

Idag när man läser jobbannonser så är ordet “stresstålig” väldigt vanligt. Detta samtidigt som 33 procent av kvinnorna i Sverige åldern 16-29 år känner sig stressade och 42% av Sveriges befolkning uppger att de har sömnproblem.

(Källa: Folkhälsomyndigheten 2020)

Kvinnligt ledarskap är på framåt, kommer det vara de som drar i bromsen och ser priset, både det psykologiska och ekonomiska, vi betalar för vår livsstil?

Jag har tidigare skrivit artiklar om stress och sömnstörningar och vad det egentligen kostar. Beräkningar pekar på att det skulle kunna vara den största utgiften i statsbudgeten, en bra bit över 100 miljarder kronor per år. Men insatserna som gjorts för att minska detta har varit bleka, det är intressant med tanke på de insatser som görs i år för vår hälsas skull.

När jag läser platsannonser nuförtiden så slås jag av att ordet “stresstålig” är väldigt vanligt. Ibland står det rent av först när arbetsgivaren beskriver de egenskaper man önskar hos sin kommande medarbetare. Samtidigt läser jag om hur många som upplever sig stressade och sover dåligt. Det är inga vackra siffror och vad som slår mig mest är att notan för detta är hög, mycket hög. Men det talas det inte så mycket om. Varför inte det?

Under 17 år har jag arbetat som massör och har jag haft cirka 10 000 möten med klienter som gett mig en bild av de utmaningar vi möter i livet. De som oftast legat på min bänk har varit kvinnor i 40-45 års ålder som arbetar heltid och har två barn. Dessa kvinnor har sökt hjälp för spänningar i axlar och nacke, vilket många andra grupper har med, och de har också lyft att de upplever stress och inte riktigt hinner med sig själva. När jag föreslagit att ta mer egentid med till exempel yoga, mindfulness och meditation har de uttryckt att det är svårt och att det inte finns tid. Kvinnor i andra åldrar och även män har uttryckt samma problem men kvinnor i denna åldersgrupp har varit överrepresenterad bland de som sökt hjälp hos mig. Män har i större utsträckning problem med stelhet vilket ofta beror på en stillasittande livsstil. Detta fenomen ökar ofta i takt med ålder.

När jag anat att det finns en underliggande obalans i livet och förhöjd stressnivå så har jag frågat hur sömnen är. Sömnen är vår viktigaste vila och funkar inte den så blir livet snabbt utmanande. Särskilt i det höga tempo många upplever idag. Vår hjärna utsätts för väldigt mycket intryck och information. Någonstans läste jag att det normala idag är att vi får lika mycket information på en dag som en människa i överklassen fick på en hel livstid för några hundra år sedan. Vår hjärna har inte utvecklats nämnvärt de senaste 50 000 åren utan är anpassad för ett liv på savannen där vi levde ganska stillsamt och rörde oss mycket (cirka 16 000 steg om dagen). Vi följde solljuset och fick en naturlig vila på dygnets mörka timmar.

Allt detta är idag satt ur spel. Det finns väldigt lite naturlig stimulans för att hålla den dygnsrytm som vår kropp och hjärna är anpassad för. Därför behöver vi ta kontroll över det själva. Samtidigt som de som vill köpa vår uppmärksamhet genom till exempel appar och sociala medier blivit fler. Har det blivit så att vår uppmärksamhet har blivit den viktigaste handelsvaran?

Om stresstålighet är viktigt att få ett arbete idag, var är då utbildningarna inom stresstålighet som vi förutsätts ha genomgått?

Ansvaret på individen att måna om sin tid är stort. Självledarskap är värdefullt att behärska. En grund i det kan vara att sätta sin egen Kraftzon. Det är en övning jag brukar börja med när jag guidar klienter.

 

Johan Arnkil

Mental coach – Föreläsare – Författare
www.johanarnkil.com

Serverat på Nobelfesten

Hur förhåller man sig till en auktoritet?

Hur förhåller man sig till en auktoritet?

Vad är en auktoritet för dig, kommer du på några exempel?

Vad är auktoritär för dig?

Vad innebär dessa för dig?

Hur ser du på dem?

Vad har de för betydelse i ditt liv?

 

Detta år har mycket vänts upp och ner i världen. Vårt sätt att leva har ändrats och en del säger att det aldrig kommer att bli som det varit. Det var väl inte så att det var perfekt före 2020 gjorde sitt intåg så kanske kan förändringar som skapas nu bli till det bättre? Kanske blir denna tid en vändpunkt för många människor och kanske rent av för människans sätt att leva.

Vi lever ju inte direkt hållbart, i alla fall inte många av oss och de som får möjlighet att leva icke-hållbart tycks ta den möjligheten. Jag tänker på utvecklingen i länder där ekonomin blir bättre och förbrukning och konsumtion ökar.

För att skapa förändring i stora grupper kan det behövas ledarskap. Någon som håller i taktpinnen och tar ut riktningen. Precis som dirigenten som leder orkestern. Det blir fantastiskt vackert när alla spelar tillsammans som en grupp och en känsla av gemenskap, sammanhang och rent av magi kan skapas när man skapar tillsammans. Men om alla spelar efter sin egen pipa och gör precis som den vill, kan det bli läge att hålla för öronen. Det kan bli rent av outhärdligt att lyssna på i längden. Men inte nödvändigtvis, det kan bli vackert då med. Framförallt om man lyssnar in och känner in varandra.

Nu är jag ju inte musiker men detta är bilden jag får av musiker som beskriver upplevelsen och jag upplever att det är en bra metafor för andra sammanhang när vi skapar i grupp.

Men hur får man alla att dansa efter samma pipa?

Hur får man ett helt land att följa riktlinjer, råd, rekommendationer eller lagar som man tagit beslut om?

Är regeringen och Folkhälsomyndigheten auktoriteter?

 

De har mandat att ta beslut som påverkar landets invånare och även om det är upp till oss om vi följer besluten eller inte har de möjlighet att skapa konsekvenser för oss om vi inte förhåller oss till deras beslut så som de önskar. I alla fall har regeringen det, och även riksdagen förstås.

Men är Stefan Löven auktoritär när han håller tal till Sveriges invånare och berättar om läget och vad man på regeringsnivå anser att vi behöver göra just nu? Han gör sitt bästa för att vara det upplever jag och att hålla samman i utmanade tider är bra. Tillsammans kan vi skapa väldigt mycket. Vad som sedan är rätt eller fel kanske ingen egentligen vet. Det som sker i världen nu kommer nog diskuteras och debatteras i många år framöver.

Jag ser att det också debatteras en hel del redan och finns olika åsikter som vad som är rätt och fel just nu. Finns också väldigt olika åsikter om vad det egentligen är som pågår. Det är en väldigt spännande fråga tycker jag, i detta fall nästan lite för spännande. Jag brukar säga att världen vi skapat är galen men frågan är om den är så galen som en del idag upplever, jag hoppas inte det. Men jag skall vara ärlig med att jag verkligen inte har någon aning. Jag tror att det är viktigt att följa sin inre röst, att stanna upp och lyssna på den inre kompassen. Vi har alla vår egen och kanske har vi alla vår egen sanning. Det är också en form av auktoritet, men lyssnar vi på den?

Hur gör du?

För min egen del så är det lite växlande när jag lyssnar på den och när jag inte gör det. Många gånger har jag låtit mig influeras av andra när jag tagit beslut. Man brukar ju säga ibland att det är bra att sova på saken och det kan jag ibland önska att jag gjort oftare. Men jag har också tagit stora blixtsnabba beslut där jag varit fullständigt övertygad och än idag är. Då har intuitionen, magkänslan, eller vad man vill kalla det – varit väldigt tydlig och stark. Det var till exempel så jag blev sambo med bonusbarn för första gången i mitt liv för snart 2 år sedan, 48 år gammal. Det var inget jag någonsin trodde att jag skulle bli.

Jag tänker på auktoriteter, vilka finns det som vi möter i vår vardag?

Lärare, läkare, jurist, chef, ledare osv…

Vad betyder det att möta någon som har en sådan roll och hur förhåller man sig till dem? Vad innebär det att ha en sådan roll?

Eftersom jag är intresserad av psykologi och vårt undermedvetna så tycker jag om att betrakta hur det påverkar mig och hur jag reagerar. Nyligen tog jag körkort för lastbil, vilket innebar att jag uppgraderade min behörighet från att få köra fordon på 3,5 ton till fordon på 33 ton.
Det är rätt stor skillnad på att köra en personbil och en fullastad lastbil, det var mina lärare noga med att påpeka för mig. Jag som trodde att det var en fördel att ha kört bil i 30 år när man skall lära sig köra lastbil. Jag hade fel. Visserligen är det en fördel att vara van vid trafik men jag blev medveten om min egen körning och hur mitt undermedvetna lätt kan hantera en personbil och lätt kan hantera mig. Jag fick verkligen koncentrera mig för att medvetet köra över mitt undermedvetna när det ville ta över min kropp. Så kommer det att vara ett tag när jag kör lastbil och så är det när man skall lära sig något nytt. Det är därför det tar tid. Vi lär oss genom repetition men gör det också när vi visualiserar. Så mental träning är ett utmärkt komplement när man vill lära sig något nytt. Jag spelade häromdagen in NÖHR-modellen som är ett bra exempel på det. Utmärkt att använda för att lära in ett nytt beteende.

Mina körskole-lärare var inte så auktoritära, vilket jag är tacksam för, men inte desto mindre auktoriteter. Och mycket värdefulla sådana. De hade alla flera decenniers erfarenhet av att köra och utbilda i att köra lastbil så när de talade lyssnade jag. Jag gav dem medvetet en stor auktoritet, kanske större än de krävde, och jag gjorde det för min egen skull. Dock var mitt undermedvetna inte riktigt med på noterna och tog lätt över så fort jag inte var närvarandei, och koncentrerad på, körningen. Det var väldigt intressant att betrakta mig själv i detta och också frustrerande. Ett tag undrade jag om jag någonsin skulle klara av att köra lastbil, men det gjorde jag. Efter 17 lektioner och 1 uppkörning så är jag godkänd för att köra lastbil. Så nu kan du få möta mig på vägen rattandes ett fordon som väger 33 ton. Rent teoretiskt är det ett fordon som kör till exempel grus och går på förnyelsebart bränsle. Mer vanligast är nog att en lastad lastbil väger runt 20-25 ton. Lägger man dessutom till ett släp, vilket jag vill göra under 2021, så kan bara det väga 38 ton. Många ton blir det.

På uppkörningen så var inte läraren med och då hade jag istället en inspektör från Trafikverket med mig i bilen. När jag tog B-körkort för 30 år sedan så gjorde jag sex uppkörningar och tog 50 lektioner. Jag var inte sugen på att göra om detta och även om mycket hänt i mitt liv sedan dess och jag är en annan person idag, så fanns detta med i bakgrunden. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera i den situationen och hur jag skulle köra. Jag visste vad som krävdes av mig men skulle jag kunna prestera i det läget och hur skulle jag reagera med en annan person bredvid mig?

Hur hade du själv reagerat tror du? Hur kör du beroende på vem eller vilka du har med dig i bilen, har det någon påverkan? Är det annorlunda när du kör själv? Kanske kör du inte bil, finns det någon annan situation i livet som du kan referera till?

Under min uppkörning så blev jag förvånad över mitt eget beteende. Lärarna hade noga påtalat att eftersom lastbilen väger 10 ggr mer än jag är van vid så behöver jag ha 10 ggr mer uppsikt och i regel hade jag inte det. Jag fick verkligen träna på det på lektionerna och använde olika ord och mantran till mig själv för få mig att få mig att lyfta blicken och röra på mig så att jag såg runt speglarna. Om du inte kört lastbil så ska du veta att även om man sitter högt och ser långt så kan mycket döljas bakom de stora speglarna och när man kör i stadstrafik gäller det att röra sig ordentligt i stolen för att se vad som finns runt omkring. På lektionerna så försökte jag lydigt följa lärarnas instruktioner för att visa att jag gjorde som de sa men på uppkörningen hände något annat.

Jag kom på mig själv med att tänka “vad är det han har på gång nu?” och”vad är det han vill testa nu?”. Jag blev själv förvånad över hur jag responderade på instruktionerna när det var ett prov istället för en lektion. Plötsligt var jag precis så uppmärksam och nyfiken på vad som skedde omkring mig som jag behövde vara, och jag var det med lätthet och självklarhet. Mellan lektionerna hade jag funderat på hur det kommer att bli när jag kör själv och det inte finns någon bredvid mig som kan ta över om jag gör en missbedömning. Jag tänkte att jag förmodligen skulle vara mycket försiktigare när jag kör själv, för då finns ingen backup i min bil. Det är i så fall upp till andra trafikanter att ha marginaler så att de kan anpassa sig om jag gör fel. Det är också det som kallas defensiv körning. Något som kvinnor generellt tycks vara bättre på än män, särskilt yngre män. Antalet dödade och svårt skadade i trafiken har minskat, men det verkar som att det beror på att bilarna blivit bättre för utbetalningar för materiella skador i trafiken ökar och uppgick till 11 miljarder år 2018. Något att tänka på när vi betalar försäkringspremien. En minoritet av trafikanterna är dessutom inblandade i en majoritet av olyckorna. Jag upplevde under utbildningen att kraven på förare höjts sedan jag lärde mig köra bil. Det kändes som att det verkligen behövs och att få köra bil kanske inte borde ses som självklart. Min övertygelse idag är att alla är inte lämpade för det. Jag trodde själv att jag var en mycket bättre förare än jag var. I genomsnitt tror de flesta att de kör bättre än de flesta. Jag var en av dem. Jag hade fel.
Men nu är jag både mer kunnig och mer medveten. Att fräscha upp sina kunskaper om trafiken är något jag VERKLIGEN rekommenderar.

 

En annan auktoritet som jag mött många gånger är läkare. Vad händer i dig när du möter någon i vit rock, med en legimitation på sig och som ser på dig. Kanske böjer huvudet lite framåt och ser allvarligt på dig?
Jag har mött många fantastiska läkare och jag hade inte suttit där jag gör nu om det inte varit för dem. Det gör att de för mig har en stor auktoritet och jag lyssnar på dem. Men något har också ändrats genom åren.

Jag investerar inte samma auktoritet i läkaryrket som jag en gång gjorde. Efter att själv ha arbetat med hälsa i 17 år har jag lärt mig och erfarit att hälsa är ett större ämne än jag anat. Rätt och fel är inte alltid självklart, det finns ofta olika perspektiv även där vi tidigare hävdat att något är svart eller vit. När jag läser och hör om människor som fått en diagnos och kanske rent av en uttalad begränsad livstid av en läkare så blir jag lite bekymrad. I de fall patienten lever längre, kanske mycket längre – blir jag förbryllad. Har man en auktoritet så är det viktigt att vara medveten och klok som en bok. Eller rättare sagt flera böcker. För det finns ofta en annan bok som säger något annat och när man säger till en människa att dess livstid är begränsad till en viss tid så tycker jag att man är mycket klok om man säger: “Jag kan ha fel.”

 

Min erfarenhet är att det finns väldigt få absoluta sanningar.

När man ser engelsk-talande filmer och någon gifter sig så händer det att prästen säger: “By the power vested in me, and as witnessed by friends and family, I now pronounce you husband and wife. You may now kiss the bride.”

Man har alltså gett prästen auktoritet att förklara att ett giftemål har ingåtts. Ett band som förhoppningsvis är byggt på stark kärlek men också omges av juridik. Mycket har hänt i den utvecklingen de senaste decennierna och “until death do us apart” är ofta inte en verklighet idag. Men det ämnet tar vi en annan dag.

Jag trodde faktiskt att prästen använde följande uttryck men fann inte det när jag sökte. Däremot används detta tydligen i USA en del, bland annat av presidenter.

By virtue of the authority vested in me

En kraft, en auktoritet har alltså givits till någon och denna person uttrycker att den är medveten om det och agerar utifrån den. Just nu pågår i USA en konflikt om den kanske högsta auktoriteten en person kan ha där. Och det verkar som att den auktoriteten nu inte har investerats i samma person som det varit under de senaste åren. Vilket han inte vill inse, eller så har han rätt i att han någon vill lura honom – fast det verkar inte så. Trump ser ut att förbli trumpen. Men vi släpper det nu.

 

När vi föds så investerar vi helt naturligt och helt omedvetet en auktoritet i någon eller några som står oss nära. Ofta är det de som kallas våra föräldrar. Vi följer dem omedvetet och gör som de gör. När vi förstår lite mer så avgudar vi dem. Men när vi blir sex år så börjar vi göra tvärtom även om vi fortfarande älskar dem och när vi blir tonåringar så vill vi inte prata med dem och håller oss på vårt rum. Då kan det kännas som ingen i hela världen förstår hur vi fungerar, förutom andra tonåringar möjligen. När jag fyllde 30 år upptäckte jag att jag inte visste allt som jag trodde att jag visste. Jag upptäckte att jag rätt ofta haft fel. En undran dök upp i mig, varför hade jag inte lyssnat mer på mina föräldrar? De hade ju levt längre och måste ju veta mycket mer än jag. Men det kändes som att det var först vid 30 års ålder som började jag förstå hur livet funkar.

När jag sedan fyllde 40 hade det börjat skava, det kändes inte som att jag förstod längre. Det kändes som att frågorna var fler än svaren och varje nytt svar gav upphov till nya frågor.

Idag när jag är 49 känns det som att jag inte vet så mycket överhuvudtaget. Det känns som att jag förstått en del men jag kan lika gärna ha fel. Samtidigt känns det som att det är något inom mig som vet, och något omkring mig som vet. Det känns som att den sanna auktoriteten är något jag inte kan se eller ta på men som hela tiden finns i bakgrunden. När jag stannar upp, lyssnar och känner efter så guidar den mig. Den vill mig väl och den är en del av mig. Likaväl som jag är en del av den.

Det finns många auktoriteter på vår planet och många av dem kan behövas. Men den allra viktigaste behöver vi inte lyssna utåt för att höra. Vi behöver lyssna inåt.

 

Johan Arnkil
Mental coach – Föreläsare – Författare

Fjärås Hälsocenter

Vad tar du för givet i livet?

Vad tar du för givet i livet?

Det är lätt att ta saker för givet.

Detta år när tillvaron vänts upp och ner så har det blivit tydligare för mig. Tydligare hur otroligt känslig balansen är på jorden – i livet och i vardagen.

Det är så lätt att komma ur balans och fokusera på något som senare visar sig inte vara viktigt. Allra tydligast blir det när något försvinner som jag tagit för givet.

Första gången det hände tror jag var 1990 när min bästa vän dog hastigt. Jag hade aldrig tänkt tanken att han inte skulle leva längre, och plötsligt var han borta. Min värld, som då byggde till stor del på honom, rasade samman. Så kan det nog ofta bli när något vi tagit för givet plötsligt försvinner. I år är det fler än vanligt som fått uppleva att någon närstående försvunnit hastigt. Men också att arbeten, inkomster, sammankomster och verksamheter plötsligt försvunnit.

Häromdagen fick jag veta att bowlinghallen som jag växte upp i nu försvunnit – igen. Den lades ner på 90-talet men återuppstod på 2000-talet. Nu gick den i konkurs, liksom flera andra bowlinghallar gjort i Sverige i år – tillsammans med en mängd andra verksamheter. Många tjänsteföretagare tex massörer är idag arbetssökande och deras verksamhet för en bleksam tillvaro. En del går det också bättre för eftersom behovet av massage inte har minskat även om kunder är försiktiga eller osäkra på om de vågar gå på behandling. Jag började massera 2003 och lade ner min verksamhet 2016. Jag trodde att jag var klar med massage då men efter ett halvår upptäckte jag att jag inte mådde bra. Jag saknade den fysiska kontakten, mötena och samtalen. Så jag började massera igen, för att jag behövde det för att må bra. Vi människor behöver fysisk kontakt och det räcker inte med armbåge mot armbåge.

Förresten, är det ju i armvecket man ska nysa och hosta, då är det väl inte så smittsäkert att hälsa på andra med armbågen? Som att kväva en nysning med utsidan av handen och hälsa med insidan. Eller – har jag fel?

Senaste åren har jag mest haft företagsmassage men driver också Fjärås hälsocenter tillsammans med min sambo Anne. Där jobbar vi med holistisk hälsa eftersom kropp, sinne och själ påverkar varandra. 2020 har varit utmanande även för oss. Men behovet av våra tjänster är stort.

Sedan jag startade företag 2010 har jag varit helt inriktad på att hjälpa människor må bra och att det skall vara min syssla på heltid. När så företagsmassagen, som då var 90 procent av min verksamhet, försvann i våras så blev jag chockad  – för där försvann också 90% av mina inkomster. Jag låg i fosterställning en helg och insåg sedan att det var dags att tänka nytt. Jag älskar att vara egenföretagare men ibland är det väldigt skönt att lämna över ansvaret till någon annan. Så jag började söka jobb, en massa jobb. Jag fick anställning som sängchaufför på Hjälpmedelscentralen. Jag körde lätt lastbil och fraktade sängar till människor som ofta var i livets slutskede. På så sätt fick jag uppleva starka och djupa möten och samtal igen. Jag fick verkligen känna att jag gjorde en insats som betydde något och jag jobbade tillsammans med engagerade kollegor. Det var en otroligt lärorik period som gav mig en massa insikter. Men jag tappade också makten över min vardag. Att jobba 40 timmar i veckan på en anställning där jag egentligen bara byter timmar mot kronor fungerar inte för mig. Jag behöver mer frihet och tid för reflektion. Fast när jag kör bil längre sträckor så får jag just det. Så tanken på att köra lastbil dök upp. Min bror och min kusin har kört lastbil så tanken har funnits i bakgrunden ett par gånger i livet men utbildningen är kostsam. I år sponsrar dock arbetsförmedlingen och nu är jag på väg att få alla intyg och behörigheter som krävs för att köra lastbil yrkesmässigt. Den såg jag inte komma!

Hade du sagt detta till mig under 2019  så hade jag inte trott dig.

.Vill du köpa kaffe online som är ekologisk och produkter för din bakning? Då ska du köpa kaffe hos Wendelins kaffe som är svensk hovleverantör inom kaffe.

 

Men idag ser jag en möjlighet att komma ut och resa, i lastbil, gärna runt 10 dagar i månaden och utöver det fortsätta med att hjälpa människor må bra – och att fortsätta skriva. Jag är otroligt nyfiken på hur livet, världen och universum fungerar. Vad är det som pågår egentligen? Det lär jag mig om och reflekterar jag mycket över.

Saker, människor, liv, varelser skapas och uppstår. Sedan försvinner de. Ibland plötsligt, ibland oväntat. Men också ibland när man förväntat det. Ett av de bästa exemplen på att någon försvann som jag upplevt ska vara för evigt var när mina föräldrar gick bort. Far dog 201o och mor dog 2017. Även om det i båda fallen föregicks av sjukdom och inte var helt oväntat kändes det ändå som en chock i kroppen. De hade ju alltid funnits i mitt liv och funnits nära. Det kändes på något sätt overkligt och tomt att något så självklart inte längre var kvar. Men de fick leva och bli gamla och jag är tacksam för att de funnits, all tid vi fått tillsammans och allt de gett mig.

Nyligen fick jag en påminnelse. Jag trodde jag var van vid att hantera att närstående går bort och att jag inte blir så omskakad längre. Jag hade fel. Den 29 november dog en kompis hastigt. Jag fick beskedet på kvällen och sov inte mycket den natten. Vi hade inte umgåtts så mycket de senaste åren men har rest utomlands tillsammans flera gånger och tillbringat många, många After Work:s och söndagsmiddagar ihop.

Nu några dagar efter så känns det ännu overkligt att någon som är född ett år före mig och så påtagligt funnits i mitt liv inte lever längre. Jag tänker på alla stunder vi haft tillsammans och alla samtal och skratt vi delat. Samtidigt infinner sig en känsla i bakgrunden – det är något mer som pågår här. Det kan inte bara vara det här det handlar om. Livet är större än det jag ser, precis som universum är större än jag förstår. Det finns en övertygelse i mig om detta.

Ser man på naturprogram så är det ju ofta rena massakrer som förekommer. Större djur som livnär sig på mindre och släcker många liv i ett ögonblick. Som knölvalar som jagar krill och slutar tonvis i ett nafs. Vi människor gör ofta livet till något så stort och definitivt, likaså med döden. Men när man ser på naturen så går död och födelse in i varandra. Ett träd som fallit är dött samtidigt som det är fullt av liv. Kanske är det så att det förekommer en vanlig missuppfattning om vad liv och död egentligen innebär. Med mänskligt perspektiv skulle ju naturen vara väldigt grym och hänsynslös.

 

“Motsatsen till liv är inte död.

Motsatsen till död är födelse.

Livet har ingen motsats.

Livet är evigt.”

(Ur Stillness Speaks av Eckhart Tolle, fritt översatt av förf.)

Tack Markus, jag önskar dig allt gott på din nya resa ❤️

Johan

Hur ofta kollar du dina “postlådor” idag?

Hur ofta kollar du dina “postlådor” idag?


Hur var det när du växte upp?

✉ Idag får vi post via mail, sms, messenger, linkedin, Instagram, snapchat, facebook med mera.
Varje gång vi får en notis om att vi fått ett nytt “brev” så aktiveras vår hjärna.

🧠 Dess system för kommunikation är anpassad för ett liv vi levde fram till för 10 000 år sedan och idag blir den dagligen bombad med dopamin hos många av oss.

När jag växte upp så var det spännande att få post i lådan vi hade utanför dörren.

Idag har jag 300 meter till brevlådan och får mycket tid att fundera på vilken post som kommit under promenaden dit.
Det är spännande att öppna lådan och finna flera brev med mitt namn på. Kanske är någon av dem inte en räkning 😉

Efter att jag gått igenom posten får jag vänta tills nästa dag innan jag kan få samma kick igen. Om jag ens får någon post då.
Är det fredag så får jag vänta ända till måndag. Vad ska jag göra tills dess?

Denna reflektion gjorde jag idag på väg till brevlådan.
Att ibland stanna upp och betrakta vad man gör och har gjort kan öka medvetenheten.

Har du lärt dig något nytt om dig själv och ditt agerande nyligen?

 

Johan Arnkil

Mental coach – Föreläsare – Författare

www.johanarnkil.com

Hur vet man att man vet?

Hur vet man att man vet?

Jag har litat på och haft förtroende för människor flera gånger som inte lett till det jag önskade eller de förmedlade. Det har påverkat min tillit både till andra och till mig själv. Men jag kan också se att det blir som det ska och att jag får lärdomar.

Hur vet vi vem vi kan lita på? Hur vet vi något överhuvudtaget?

Det HÄR är ett intressant ämne tycker jag och som jag går igång rejält på. Min upplevelse är att det finns ett vetande, en intelligens – som är universiell. Det finns något i bakgrunden som pågår och när jag stillar mig så kommer jag i kontakt med det och plötsligt kan jag veta något mitt mentala jag inte tror på.
Till exempel igår skulle jag på yoga kl 14. På förmiddagen bytte jag däck och hann precis bli klar så att jag hann rusa till yogan. Det är 2 mil att köra dit och när jag skulle åka så kändes det som att det vore bra att jag kollade mailen innan jag åkte. Men jag tänkte att det nog inte behövs. Vad som kom var tanke och känsla här är jag inte helt säker på men såhär upplevde jag det.
När jag åkt så fick min sambo känslan av att yogan var inställd. När jag kom fram så upptäckte jag att den var det. När jag skulle åka så kände jag inte riktigt för det trots att jag sett fram emot det i 2 veckor.

Sånt här händer mig ofta och jag är inte ensam har jag förstått. Min bok Striptease innehåller många såna berättelser som är mer dramatiska.
Mitt mentala vetande om världen handlar mer om mig än om världen. Som Björn Natthiko Lindeblad diskret skrivit på utsidorna av sin bok “Jag kan ha fel”
“Världen är inte som den är.
Den är som du är.”

För att verkligen se och höra världen behöver vi vara stilla och tysta. När vi förlorar kontakten med stillheten och tystnaden inom oss så förlorar vi oss i världen. Det är en mycket obehaglig upplevelse. Men den går att dränka i tv, sociala medier, godis, alkohol, sex, droger, prylar etc
När vi ger bort allt vi har och äger och avsäger oss begär så kan vi få en glimt av världen. Sedan kan vi uppskatta världen för det den är. För det är en fantastisk värld vi lever i och ett otroligt bra land vi bor i. Att 10 procent av befolkningen på 10 milj människor äter medicin för att de mår dåligt är ologiskt. Att 80 procent inte är engagerade på jobbet är vansinne.
Corona vänder upp och ner på allt, det behövs. Men det kan göra ont. Det behöver göra ont för att vi skall göra förändring.

När vi möter andra så är det vi ser en spegelbild av oss själva sägs det. Om vi tror gott om andra så kanske det är för att vi ser det goda i andra eller applicerar det goda vi ser i oss själva på andra. Hur som…det tyder på ett gott perspektiv, även om det kan te sig skadligt ibland.

“Om någon tar din rock. Ge honom också din tröja.”
Det finns en poäng i det. Samtidigt som man inte skall låta sig bli överkörd. Integritet är viktigt. Här upplever jag att vetandet kommer in igen. Inte det mentala för det jag beskrev nu kan jag inte ens förstå själv.
Hur vet man när man skall vända andra kinden till och hur vet man när man skall säga ifrån?

Oh, vad spännande frågor.
Önskar dig en fin vecka! 🌟❤️

 

Johan Arnkil

www.johanarnkil.com

På väg mot nya mål

På väg mot nya mål
💫 I dessa tider upplever jag att kreativiteten sätts på prov.
Det säljs färre böcker, mässor är inställda och föreläsningar funkar mindre bra.

🤔 Jag frågade mig vad jag tycker om att uppleva och vad jag behöver.

Svaret blev: mer tid för reflektion, inkomster på ett lättare sätt, möta nya människor och se nya miljöer.

❓Men hur tusan åstadkommer man det i dessa tider?

🌟 När jag släppte mina tankar på hur det skulle se ut, så hamnade jag i en lastbil i Falkenberg.
Målet är nu att jag i mars skall behärska att köra lastbil med släp, ett ekipage som kan väga över 70 ton.

😁 Nyligen tog jag ett viktigt steg på vägen när sju veckors studier på heltid avslutades med godkänt prov i C-teori.

Det är brist chaufförer och genom att erbjuda mina tjänster når jag mina mål i tid, pengar och energi. Jag skapar utrymme i min verksamhet och kan fortsätta med det jag brinner för även när det “brinner i knutarna”.

Ibland behöver man tänka om för att tänka rätt – och på vägen dit, inte tänka alls en stund.

💬 “Again, you can’t connect the dots looking forward; you can only connect them looking backward. So you have to trust that the dots will somehow connect in your future. You have to trust in something — your gut, destiny, life, karma, whatever.”
/Steve Jobs

En kvinna i männens värld

En kvinna i männens värld

Att se nya perspektiv är uppfriskande och ibland nödvändigt för framgång, eller rent av överlevnad.

Någon som verkligen gjort en resa i detta och vänt ut och in på sig själv är Caroline Farberger.

Att det är så stora skillnader på att leva som man eller kvinna anade jag inte.
Ändå är det ett ämne jag intresserar mig för och har skrivit en del om eget utforskande.

Tack Alexander och Caroline för denna intervju som bidrar till ökat medvetande.

Caroline Farberger i Framgångspodden

 

Johan Arnkil
Mental coach – Föreläsare – Författare
www.johanarnkil.com

Är du lycklig?

När kände du lycka senast?

Det är en vågad fråga tycker jag och kan uppfattas som jobbig, obekväm och rent av oförskämd.

För en annan kan svaret känns lätt och komma snabbt.

Jag tror inte att lycka är ett tillstånd att ständigt sträva efter precis som jag lärt mig att perfektion inte är det. Ändå kan jag se att jag ofta lockas av vägar mot lycka precis som jag lockas av att uppnå det perfekta.

Det blir som trampa gasen i botten när det är halt väglag. Jag tappat kontrollen och kan hamna varsomhelst.

T I M E – en stund med sig själv

Sedan en längre tid har meditation varit en del av mitt liv. Det började med mental träning på 90-talet och i början av 2000-talet med mindfulness. All eftersom har jag lärt mig fler sätt att meditera och när jag jobbade heltid som massör talade jag ofta om detta med klienter. Många jag mötte uttryckte att det kände sig stressade och jag frågade hur det var med egen tid. Ofta var det rätt ont om den. Det är lätt att glömma bort sig själv. Det är lätt att prioritera bort sig själv. Så har även jag gjort många, många gånger. För jag har tyckt att det fanns något viktigare än mig. Att någon annan var viktigare eller att något som skulle göras var viktigare än att bara vara med mig själv och göra sånt jag vet att jag mår bra av.

Men det fungerar inte.

Även om det är lätt att lämna sig själv så är det inte hållbart.

Något år efter att jag började med mental träning så började jag också med fysisk träning och har fortsatt med det. När jag efter några månader mental träning märkte effekterna av den så började jag lära mig mer om hur vi fungerar. Jag hämtade inspiration från författare, föreläsare och idrottare. Häromdagen lyssnade jag på Jay Shetty i Framgångspodden. Han var okänd för mig men har över 30 miljoner följare och förmedlade väldigt mycket bra information under intervjun. Väldigt koncist och konkret – det gillar jag.

Han berättade om sin senaste bok How to think like a monk (vilken han själv varit i 3 år) och jag kände igen mig mycket i hans tankegångar. Något han gjorde väldigt snyggt är att sammanfatta det jag beskrivit med akronymen TIME  – Thankfulness, Inspiration, Meditation, Exercise.

Att ge detta till sig själv varje dag är mycket värdefullt.

 

Endast ett andetag del 2

När min arbetsdag är slut så kommer jag hem. Hem till min sambo. Då har jag gett till så många under dagen att jag behöver ge till mig själv. Jag har dessutom på tåget hem lagt energi på projektet som snart skall vara klart. Efteråt så är jag slut och helt tom.
Min sambo vill mötas men jag orkar knappt. Först i mitt fokus är vila.
Men jag behöver min älskade. Jag behöver mötas. Det är i våra möten som jag finner den djupaste vilan. Vi umgås men det är inte tillräckligt i det tillstånd jag då är.
Det händer lätt att vi ser på tv tillsammans. Se på Tv har jag knappt gjort på flera år och dess hypnotiserande effekt blir väldigt tydlig. Tack för reklamen som gör mig så trött på den att jag till slut väljer bort den. 
Väljer bort den för närvaro, för samvaro. För vila och för sömn. På morgonen verkar det som att jag är öppnare och närmare mig själv. Mer redo att mötas igen.
Plötsligt imorse påmindes jag om Mia Lehndals kurs i tantra och de synnerligen enkla yogaövningar vi gjorde där. Vi låg ner och andades och tippade bäckenet framåt och bakåt i takt med andningen.
Hennes yoga hade jag stött på några gånger men inte fattat den innan. Min hjärna hade skrikit: ”Tråkiiigt!”. Men senaste gången på hennes kurs så hände något.
Att röra sig från ställning till ställning har gjort att jag inte känt att jag hunnit med mig själv. Även när Mia sagt att man ska följa sitt egna tempo så jag har följt andras., precis som när jag provat andra former av yoga. 
I Yinyoga däremot så fann jag en stillhet som fångade mig. Ett tempo som gjorde att jag hann med. Det blev möte med mig själv som jag saknat i annan yoga och även meditation. 
När Mia på kursen sade att det var helt ok att bara ligga kvar och andas och röra på bäckenet så fann jag något jag kunde ta in. En stillsam repeterande rörelse som var tillräckligt mycket rörelse för att min hjärna skulle få något att fokusera på. Men tillräckligt stillsam för att det inte skulle trigga något görande. Det uppstod ett varande i mig. Ett stillsamt varande i vilket jag kunde mötas. Detta varande tog jag med mig hem från kursen till mötet med min älskade. Hennes uppskattning blev mycket tydlig.
Men precis som det lätt blir efter en kurs så kommer vardagen ikapp. Min närvaro sinade och fokuset riktades om.
Imorse när jag vaknade och reflekterade så påmindes jag plötsligt denna enkla rörelse. Den rörelse som under Mias guidning tog mig in i varandet med mig själv. Jag började imorse utforska rörelsen på egen hand medan min älskade sov. Genast fann jag det behagliga varandet igen. Det var som att vara tillbaks på kurs. Jag som trodde att jag var så långt borta. 
Jag trodde att jag tappat bort mig själv. 
Jag trodde att vardagen fångat mig i sitt grepp.

Men jag bröt mig ur greppet. 
Det var så enkelt. Så mycket enklare än jag anade. 
Det enda som krävdes var ett andetag och en rörelse. Ett medvetet andetag och en enkel medveten rörelse.
Medveten närvaro är aldrig längre än ett andetag bort.
Och så kunde vi mötas. Mötas igen som vi inte gjort på ett tag. Det var så fint. Det var så skönt.
Tänk så enkelt livet egentligen är, när jag är närvarande i det.

Till startsidan